Från en stad av ljus

" Flera ordböcker har exemplet gutta cavat lapidem ’droppen urholkar stenen’. Det kan syfta på grottor och grävda hål. Foto: Thinkstock.com"
Textstorlek:
Annons:

Det är roligt att få frågor från läsekretsen – det tyder i alla fall på att man har en läsekrets. Den senaste kom nyligen, inringd från redaktionen. En läsare har fastnat på några ord i Kerstin Ekmans roman En stad av ljus (fjärde och sista delen i Katrineholmssviten) och hon vill ha dem kommenterade. Orden är kavern, krepera, peripeti och tör. Är de sörmländska?

Det enkla svaret är: nej. De två första är latin, det tredje grekiska och det sista inhemskt nordiskt. Men jag vill gärna hitta sammanhangen och läser därför om boken. Den kom ut 1983 och tilldrar sig i samtid och mannaminne, ungefär från början av 1940-talet. Om man letar efter fyra ord i en bok på nästan 500 sidor, läser man på ett annat sätt än vanligt, med nosen långt nere i texten. Man hittar konstruktionsdetaljer som antagligen inte är ämnade att synas. Om jag säger att Kerstin Ekman är en mångordig författare, låter det som kritik, och det vill jag verkligen inte. Men faktum är att hon har ett gigantiskt ordförråd, som hon inte drar sig för att använda fullt ut. Jag stöter på en hel del annat som också vore intressant att förklara. Så småningom hittar jag de fyra orden, alla i bokens sista tredjedel.

Kavern är lånat från latinets caverna ’hålighet’ som i sin tur är bildat till verbet cavare ’urholka’. Flera ordböcker har exemplet gutta cavat lapidem ’droppen urholkar stenen’. Det kan syfta på grottor och grävda hål. Ut ur minnesbanken ramlar en bit gammal vistext som jag nog aldrig har sett i skrift utan bara hört: In a cavern in a canyon, excavated for a mine, lived a miner, forty-niner, and his daughter Clementine. I en utgrävd jordhåla bor alltså en gruvarbetare med sin dotter. (Om 49 anspelar på hans ålder eller något annat har jag aldrig blivit klok på.) Kavern är också en medicinsk term och används framför allt om de håligheter som uppstår i lungvävnad vid allvarlig tuberkulos – och det är det som texten handlar om här.

Krepera kommer av latinets crepare ’spraka, göra buller’. Det är i grunden samma ord som krevera, som har tagit en liten omväg över franskans crever med samma betydelse. Som långods har båda fått en våldsammare innebörd: ’explodera, flyga i luften’, såväl om bomber och minor som bildligen, om personer som tappar humöret: han blev blå i ansiktet och såg ut som om han skulle krepera. Det låter som en sentida förvrängning, men det är alldeles riktigt och tidigt belagt i svenskan, redan 1666 mot 1710 för krevera. Numera är det sällan sprängmedel som sägs krepera, utan den överförda betydelsen dominerar. Här handlar det ovanligt nog om en sjuk människas ansträngda inre organ och inte om hans sinnesfrid.

Peripeti kommer av grekiskans peripetein ’slå om’ och är den vedertagna vetenskapliga termen för vändpunkten i ett litterärt verk, i synnerhet i de antika grekiska dramerna. En ny person eller omständighet kommer in i handlingen och därefter går allt käpprätt åt skogen.

Tör är ett enkelt och vardagligt ord, men intressantast av de fyra. Det skulle kunna vara sörmländskt talspråk, men inte just här. Ekman skriver: En gång försökte jag dö och det var vämjeligt. Det var långt ifrån ett bekymmer som tör äga övergång. Detta är ett lite hoptryckt citat, från en dikt av Birger Sjöberg; den börjar: Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer, / vilken lik ängslan nog tör äga övergång. Sjöberg kom från Vänersborg, så om det finns någon lantlig talspråklighet i texten, så är den snarare västsvensk. Tör är ett lite svåröversatt hjälpverb, men det uttrycker en förmodan. Vanligen använder vi, numera och i synnerhet i skrift, konjunktivformen torde, och den torde (!) de flesta förstå. Flera ordböcker hävdar att infinitivform saknas, men den bör ha funnits och hetat töra, även om den är svår att använda annat än som uppslagsord. Den etymologiska ordboken buntar ihop tör och torde med töras ’våga’, men det stämmer knappast. Törs/tordes kan inte gärna vara passivformer till tör/torde, utan ett deponens ’verb med passiv form och aktiv betydelse’ – att våga är ju något verkligt aktivt. Men båda orden är uteslutande nordiska och ursprunget grumligt.

Kerstin Pettersson

Annons: