På jakt efter den perfekta gitarren

Textstorlek:

Just nu är jag mitt uppe i ett hektiskt letande. Ett infernaliskt spanande. Ett sökande efter den perfekta elgitarren.

Jag skannar av diverse begagnatsajter dag ut och dag in på jakt efter rätt modell, rätt årgång och rätt färg. Skav- och skrapmärken vägs mot varandra och en lagad skada kan vara helt avgörande.

Allt måste vara perfekt, och ska jag gissa kommer det ta minst ett halvår till innan jag hittar ”rätt” objekt. När det kommer till dyra inköp vill jag inte lämna något åt slumpen.

Likadant var det när jag köpte min första elgitarr för nästan tio år sedan – men då av en helt annan anledning.

Jag var 15 år, kunde inte lira för fem öre, men var helt övertygad om att om jag bara fick köpa en ”gura” så skulle allt lösa sig. Gick jag och köpte första bästa nybörjargitarr? Svar nej. Den var ju tvungen att se tuff ut. Hur gitarren lät eller hur den var att spela på var helt sekundärt. Min image var det enda som betydde något.

Jag minns att jag började kollade runt på nätet och gick till den lokala musikaffären. Provade flertalet gitarrer – den ena med en mer extravagant form än den andra. Men egentligen var det som sagt inte så mycket till provspelande. På sin höjd handlade det om några få barréackord, resten av tiden gick åt till narcissistiskt speglande.

Till slut valde jag ändå att slå till på en begagnad, mörklila Jackson Kelly för, om jag minns rätt, 2 200 kronor (se bilden nedan).

Skicket var… sådär. Huvudet var skadat, stämskruvarna utslitna och om man bara så nuddade stallet var man tvungen att stämma om hela gitarren. Men, den var stentuff – eller ”bad ass” som en tidigare ägare klottrat i fodralet med tuschpenna. Jag kunde inte varit lyckligare. Jag kände mig coolast i stan.

Köpet kom dock att lära mig en viktig läxa ganska snart.

Gitarren må ha varit tuff, men på grund av den extrema formen var ”guran” otymplig – framför allt för en nybörjare. Dessutom kunde jag ju som sagt inte spela, så att leva upp till utseendet var svårt. Det var lite som att köra Ferrari utan körkort.

Värst av allt var nog ändå opålitligheten. Jag vet inte hur många gånger jag och min stackars gitarrlärare Daniel satt och förgäves försökte stämma min lila gitarr. Den lyckades aldrig bli riktigt intonerad hur mycket vi än skruvade. Att spela med andra, som var mitt slutgiltiga mål med allt ihop, var med andra ord omöjligt.

Kärleken till min yxiga Jackson ebbade därför snabbt ut. Efter två år hade jag omvärderat mina behov.

Det fick bli en ”normal”, brun gitarr.

Erik Inge