Jag, sotaren och döden

Textstorlek:

Undrar om sotaren kommer snart, tänker jag och askar ur kökspannan, som har brunnit oavbrutet sedan november. Nere vid sjön kippar fiskarna efter andan i en smal isfri ränna nedanför inloppet. Det är långfruset, mörkt och syrefattigt.

Nej, jag oroar mig inte för sotbrand. Han kommer med reglementsenligt jämna mellanrum, sotaren. Men det är trevligt att snacka lite. Vi brukar avhandla både världsliga och hinsides frågor. Sotaren drar krejsen parallellt med dramatiska historier ur sin karriär. Han har sotat hos maskeradligan, flytt hals över huvud från hembrännarligor och stått öga mot öga med Stasiagenter på Gripsholms slott.

Jag har fått lära mig en del om sotarnas traditioner, yrkesetik och normer. Vid ett tillfälle sa min son: “Oj, vad du är smutsig!” Sotaren höll upp fingerspetsen och sa allvarligt: “Nej, inte är det smuts. Det är sot!” Såklart! Jag och sonen skämdes lite över vår onyanserade världsbild, men förstod skillnaden.

I höstas kom vi in på de stora frågorna: livet, döden och allt däremellan. Hur länge vill man leva egentligen? Själv tror jag inte att något är särskilt kul i längden. Om livet är en fest, vilket jag hoppas, så kommer det ändå en punkt när alla börjar gå hem, somnar, eller bara upprepar sig.

“Snöret dras väl nånstans mellan 80 och 85”, sa jag. ”Sen är det lika bra att släcka lampan. Och själva mörkret, icke-existensen, är jag inte rädd för. Så var det ju redan innan vi föddes.”

Samtalet gled in på några som hade gett upp tidigare än så. Social och ekonomisk press, gårdar och familjer att ta hand om, omöjliga ideal att leva upp till. De som inte orkade.

”Och tänk på allt de ska leva upp till nu, ungarna”, sa sotaren. “Sociala medier, skeva kroppsideal och ouppnåeliga framgångsdrömmar. Alla krav!”

Jag höll med. Många relaterar till livet med dokusåpornas och den tramsiga offentlighetens måttstock. Så känner vi oss lätt misslyckade i våra biroller, i de bristfälligt regisserade b-rullar som är livet.

“Någon borde berätta för ungarna att tillvaron inte måste vara så kravfylld, så tillgjord. Det finns ju ett annat liv!” sa sotaren. Jag kikade in mot pannrummet, lätt oroad. “Vad menar du?” Hade sotaren gått och blivit frälst?

“Sotare!” sa han glatt. De vita tänderna gnistrade i dunklet. ”De kan bli sotare!” Givetvis. Så enkelt kan livet vara, för den som vet skillnaden mellan smuts och sot.

Johan Eriksson