En liten satt typ och andra

Typ har funnits länge i svenskan med betydelser som ’sort, slag, kännetecken’. Det är också termen för de små gjutna metallstycken användes till boktryckeri.
Textstorlek:

I slutet av förra århundradet – vilket låter betydligt längre sedan än det är – var det en del uppståndelse omkring fenomenet att svenskan höll på att utveckla en ny preposition. Sådant lär inte hända ofta. Ett ganska välbekant ord var på väg att utveckla en ny användning. Språkforskare beredde sig med lysande ögon att bevaka händelseutvecklingen. Språkpoliser anade däremot världens undergång och krävde skyndsamma krafttag mot eländet. Det var ungefär lika spännande, eller skrämmande, som om astronomer hade upptäckt en ny komet.

Ordet var varken nytt och obekant eller trendigt engelsklån: det var typ. Det har funnits länge i svenskan med betydelser som ’sort, slag, kännetecken’. Det är också termen för de små gjutna metallstycken med tecken på, som nu alltmera sällan användes till boktryckeri (och, förstås i förlängningen, för bokstäverna på en gammaldags skrivmaskin). Ordet kommer från grekiskan, typos, via latinet, typus och tyskan. Det är bildat till ett grekiskt verb som betyder ’sticka, hugga’ och har använts om bildhuggeri och präglade mynt. Det är alltså facktermen, de konkreta trycktyperna, som ligger närmast grundbetydelsen. I den vanligare bildliga användningen har ordet ibland en negativ klang, inte bara i sammansättningen skum typ: den där verkar vara en riktig typ. Jo du, det finns typer! Ren grekiska är lånorden arketyp och prototyp, båda varianter av ’urbild, urtyp’, och stereotyp ’alltid likadan, slentrianmässig’.

För inte så länge sedan var det normalt att uttrycka sig ungefär så här: han hade en kort mörkblå rock av liknande typ som sjöfolk använder. Så småningom har detta tydligen känts omständligt och nötts ner till han hade en kort blå rock typ skepparkavaj. Där fungerar typ närmast som en preposition. De som reagerar starkast mot detta ser det nog som en allvarlig strukturförändring, en läcka som snabbt blir större om man inte tätar den, och som på sikt får hela språkballongen att rämna. Vid behov kan jag utan vidare säga jag skulle vilja ha en ny kappa, typ lodenrock eller han har köpt en ny stor båt, typ lustjakt. Jag var en gång på en konferens där de flesta deltagarna var biologer. Det var mycket grågröna kläder, typ Fjällräven. Ordet typ mildrar skärpan i beskrivningarna: det behöver inte handla om exakt en lodenrock, en lustjakt eller just det klädmärket, men något åt det hållet. Farligt? Jag vet inte.

I nästa steg har ordet typ blivit en interjektion ’mellanord’, inom undergruppen svarsord, tillsammans med ja och nej. Det kan översättas ’ja, ungefär så’ och är uppenbarligen mycket användbart. För 12-13 år sedan klippte jag en såkallad strip av serien Magister Jansson, av Bernt Lundh. Rektorn säger till sin magister, jag citerar: ”Så du vill att vi ordnar en temadag om svenska språket… du vill ändra på ungdomarnas torftiga språk… du vill bryta den slentrianmässiga förslappningen av språket och återge det dess forna status…” Och magistern svarar: ”Typ!” Det var mycket roligt då, men det är osäkert om det fungerar nu.

Ett par tevekanaler har i vinter nästan dagligen sänt gamla årgångar av den engelska antikrundan. Jag har sett så många jag har kunnat, som värst tre samma dag, vilket var en klar överdos. Dels är jag förstås yrkesskadad, dels är det roligt att se och höra vanligt folk som har hamnat i ovanliga situationer. Och jag har gjort en upptäckt. Engelskan har flera olika sätt att bilda adjektiv. Ett av dem är att hänga på ändelsen -ish, vanligen på ett substantiv: child/childish ’barn/barnslig’, fool/foolish ’dåre/dåraktig’, girl/girlish ’flicka/flickaktig’. Metoden fungerar också på andra ordklasser: blue/bluish ’blå/blåaktig’ och eleven o’clockish, vilket i den svenska översättningen av Nalle Puh omskrivs ’dags för en liten munsbit av något slag’. Nu låter det som om ändelsen ish håller på att få ett eget liv, på samma sätt som vårt typ i funktionen svarsord. När experten i antikrundan ser begrundande på ett föremål och frågar om det är en familjeklenod, så svarar en del ägare: ish! ’ja, på sätt och vis’. Jag vet inget om ålder, stilvärde och frekvens, men nog känns uttryckssättet lite bekant och rätt begripligt.