Bongare och dippare spanar

Textstorlek:

Stringare, bongare och dippar. Det är inte fåglar utan olika typer av fågelskådare. Alla möjliga sorters människor finns representerade, där finns såväl den gamle scouten som den kompetente datanörden, visar en kartläggning.

Fågelskådare utgör en växande skara entusiaster. Det har kommit att bli en sysselsättning där nitisk rapportering, digitalisering, stora kunskapskrav och miljöengagemang kombineras.

Susanne Nylund Skog, forskare på Institutet för språk och folkminnen och docent i etnologi vid Uppsala universitet, har sedan 2012 gått igenom berättelser från fågelskådare och sammanställt dem i en bok. Hon har vänt kikaren mot fågelskådarna snarare än fåglarna.

– En del kommer från Fältbiologerna som unga och har varit engagerade i naturfrågor, kanske varit scouter Det är en ganska stor grupp som funnits hela tiden, säger hon.

Nu på senare år har en annan grupp vuxit fram.

– De nya grupperna är de som använder nätet ganska mycket, som gillar att fotografera, titta på andras rapporter. Det kan vara it-folk, datanördar som halkat in där och funnit ett sätt att vara utomhus men ändå använda sin kunskap av det digitala.

Susanne Nylund Skog har gjort 167 webbintervjuer med fågelskådare och ett tiotal muntliga djupintervjuer. Hon har också läst många reserapporter och självbiografiska berättelser. Hon beskriver en delvis manisk passion.

Flera av ornitologerna kännetecknas av att de har en samlarådra, andra av att de är jägare och gillar att tävla.

I boken ”Samlare, jägare och andra fågelskådare” förekommer också en ordlista på mer eller mindre smickrande beteckningar som fågelskådarna gett varandra.

– Det finns en hel terminologi, det är helt galet, säger Susanne Nylund Skog.

Kryssjägare som skulle kunna gå genom eld för att se en sällsynt art kallas också bongare. Ibland bryr de sig inte ens om de gör intrång på privat mark, stressar upp fågeln eller åker dit på ett omiljövänligt sätt, som med helikopter.

Tävlandet är känsligt, särskilt för dem som inte ser skådandet som en sport.

– Det är de väldigt kritiska till. Det är inte en hedersbenämning att bli kallad kryssjägare, många berättelser innehåller lite ursäktande förklaringar till varför man var tvungen att dra på en viss fågel, säger Susanne Nylund Skog.

Stringare är de som ljuger och hittar på att de sett fåglar, skriver P1:s Vetenskapsradion, som också uppmärksammat studien. Dippar är de som precis missar en fågel, medan drag är när ett helt gäng drar iväg för att titta på en. Sedan finns det skogsskådare, nakenskådare, soptippsskådare.

En växande grupp är kvinnor men de utgör bara ungefär en femtedel, uppskattar Nylund Skog. De kvinnor som börjar är i regel 55 år eller äldre.

Sedan finns olika grupper av män, dels sådana som satsar, tävlar och kryssar med väldigt många listor. Dels den äldre mannen som är lite mer kontemplativ.

Niklas Svahn/TT