Hur mår liberalismen?

Textstorlek:

Liberalismen är dels en ideologi om frihet åt individen, men även ett sätt att beskriva modellen för ett demokratiskt styre med rättsstat, fria val och mänskliga rättigheter. Liberalismen har segrat på många håll i världen. På andra håll däremot sitter de frihetliga värderingarna mycket trångt. Tänk Kina, Ryssland, Mellanöstern (utom demokratin Israel), östra Europa och stora delar av Afrika.

Zimbabwes president Robert Mugabe har i dagarna klamrat sig fast vid makten i en ojämn kamp mot sitt öde. I skrivande stund ser hans avsättande ut att kunna bli en oblodig historia. Alltid något, men knappast ett liberalt och demokratiskt sätt att byta makthavare, i synnerhet som militären är inblandad.

I Europa ser vi uppenbara bakslag i flera av de forna kommunistländerna. Utvecklingen i Ungern, Polen och Tjeckien inger oro. Tyskland står stabilt på demokratisk grund, även om Angela Merkel i skrivande stund kämpar för att få ihop ett regeringsunderlag efter valet tidigare i höstas. Där valde det liberala partiet att stranda förhandlingarna.

I Frankrike är Emmanuel Macron president sedan i mitten av maj och deltog på EU-toppmötet i Göteborg samt intervjuades i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Macron står för liberala värderingar i en värld där mycket av utvecklingen går i motsatt riktning. Att han besegrade populisten Martine Le Pen i presidentvalet inger hopp för alla som tror att frihet, säkerhet och folkstyre kan kombineras.

I Sverige har partiet som kallar sig Liberalerna haft landsmöte. Tyvärr är flera av de förslag som antogs i Västerås knappast liberala, till exempel förbudet mot nya religiösa friskolor. Här är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna glasklar. Staten ska respektera föräldrars rätt ”att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Svenska Dagbladets Göran Eriksson kommenterade Liberalernas inriktning och tycks mena att det snarare är Centerpartiet som utgör den liberala kraften i svensk politik. Detta apropå Jan Björklunds uttalande att det måste finnas åtminstone ett parti i Sveriges riksdag ”som både tar tydligt avstånd från Sverigedemokraterna och samtidigt törs tala klartext om integrationsproblemen i våra förorter.”

Centern visar enligt Eriksson ”att liberalismen kan flyga också i Sverige, precis som Emmanuel Macron i Frankrike och Justin Trudeau i Kanada, de internationella superliberaler som svenska liberaler fantiserar om.”

Svaret på frågan i rubriken är att liberalismen på sina håll mår bra, men på andra håll betydligt sämre. Det tycks som om friheten alltid måste värnas och försvaras.

Dess fiender är starka, men låt oss tro att dess vänner vinner i längden.

Bo Höglander