”Alla ungar är värda en framtid”

Textstorlek:
Det är tidig lördagseftermiddag på flyktingboendet för ensamkommande pojkar. I hallen står skorna prydligt uppradade på en vit skohylla. Ett par limegröna fotbollsskor sticker ut. Många av killarna sover på sina rum. Någon tittar på TV i vardagsrummet. En ordbok ligger på bordet. ”Svenska ordboken”. Någon har glömt att ställa tillbaka ett paket mellanmjölk i kylskåpet. På en whiteboard i hallen finns ett veckoschema som avslöjar att det var ”Fredagsmys” i går kväll.
”Fredagsmys är bra, chips och Cola”, säger en ung kille på knagglig svenska och ler. En annan kille ska precis äta. Han berättar att han går i nian när han ställer fram ångande het grönsaksgryta på bordet. Grytan har han lagat själv. Han ställer fram en extra tallrik till mig och värmer bröd i mikron. Maten är kryddrik och helt fantastisk. ”Jättegott”, säger jag och han slår generat ner blicken och drar upp mungiporna. Han har varit i Sverige i 18 månader. Ensam. Utan sin familj. Han är trygg här. I landet mellanmjölk där inga bombplan attackerar. Där inga missiler sprängs. Här på hemmet där veckan avslutas med ”Fredagsmys” i stället för förtvivlan. I skolan är hans favoritämne idrott, och i hallen står hans limegröna fotbollsskor och vilar.
I kväll ska killarna se Filmen Shrek tillsammans. De är 14 stycken. Alla olika men en sak har de gemensamt. De har rest själva över halva världen utan någon packning för att få komma hit. För att få chansen till en framtid, en utbildning, och ett liv utan rädsla för döden som kanske lurar runt hörnet. Här väntar de nu. I vardagsrummet, på hemmet. På ett beslut från Migrationsverket. Ett Ja, eller ett nej. När jag ska gå därifrån mot bussen, och står i hallen ser jag åter hans limegröna fotbollsskor. Jag tänker på hur han skulle känna om han tvingades packa ner sina skor i en ryggsäck. Om han skulle få ett nej av Migrationsverket. Klumpen i halsen växer.
”Trevlig helg”, säger killen som går i nian på klockren svenska när jag stänger dörren. Och allt jag önskar är att piggarna på hans fotbollsskor får fortsätta att nudda det gröna svenska gräset på fotbollsplanen i kvarteret, i den mellanstora svenska staden.
För hans skull. Han är värd en framtid. Faktum är att alla ungar är värda en framtid. Vi kan ge några av dem det. Om vi vill.
+ Badkar och badskum.
– Kunde gott varit varmare lite längre.
Michael Mårtensson