Tidskrävande att skörda på gammelvis

Per Larsson, intendent på Julita gård, visar hur en specialgjord lie för att slå vete ser ut. ”Det är lite svårare i dag eftersom stråna är kortare”, säger han. Foto: Lena Magnergård
Textstorlek:

ESKILSTUNA Det är i dagarna vi kan börja se tröskorna ute på åkrarna. En syn vi har vant oss vid så här års. Men så har det inte alltid sett ut. Per Larsson, intendent med ansvar för jordbruksfrågor på Julita gård, förbereder helgens aktiviteter genom att skörda och binda vete som ska tröskas på lördag.

– Efter den här dagen kan jag konstatera att vi är väldigt förtjusta i den tröskan som vi är vana att använda nu för tiden, säger Karin Ericson som tillsammans med maken Bengt driver Ekeby gård, strax utanför Eskilstuna.

Att tröska ett ton säd tog i början av 1800-talet 18 dagar. Samma mängd tröskas i dag av på drygt tre minuter. Det säger en del.

– Och då talar vi inte om några åttatimmarsdagar, säger Per Larsson.

Då, för över 100 år sedan var momenten de samma men allt skulle göras för hand. Vetet skulle skäras, med lie eller skära. Sedan bindas och till slut skulle axen tröskas. I dag har Per, som är på besök på Ekeby gård, med sig lie, skäror och även sisalgarn för att binda kärvarna.

– Men då band man med stråna, säger Per, och visar Karin hur hon ska göra.

Målet i dag är dock att binda 100 kärvar och då får det bli lite fusk med rep. Kärvarna ska sedan fraktas till Julita gård där man på lördag arrangerar skördedag. En av de aktivitet som sedan i år ersatt arrangemanget Jordbrukets dag.

– Till helgen kommer besökarna kunna följa hela processen från ax till kanelbulle, säger Per. Det är Sörmlands matkluster som kommer att vara med och baka brödet.

Men åter till här och nu. Veteåkern på Ekeby gård. Karin Ericson visar gärna upp gården som paret driver. Hon vill att dagens unga ska förstå hur maten produceras och öppnar gärna upp sin verksamhet. Förutom spannmålsodling har de också får.

– Förstår vi inte hur produktionen går till är det inte särskilt lätt att välja de rätta livsmedlen och råvarorna, säger hon. Jag gillar det pedagogiska och att få visa hur produktionen går till. Både historiskt och modernt.

Även Per stämmer in.

– Jag tror att många säkert hade velat göra andra och kanske mer miljömedvetna val om de hade vetat mer om bakgrunden.

– Men det är klart, säger han, och skrattar lite. Fingersättningen på tangentbordet är nog viktigare för överlevnaden i dag än de här kunskaperna.

Lena Magnergård