Dags för en annan historia

Textstorlek:

Efter en knastertorr sommar kommer slutligen regnet. Samtidigt faller mörkret. Verandadörren, som har varit öppen hela sommaren, stängs sakta till. Kontorsdörren öppnas. En ny termin närmar sig. Jag ska köpa nytt bänkpapper, vässa pennan, och ta mig an en spännande uppgift: ett kapitel i en kommande historiebok om Eskilstuna. Boken syftar till att berätta en ”annan historia” om Knivstaden. Inte den vanliga historien alltså, den numera utskällda, den som mest handlar om vita, medelålders, välmående män.

Nej, målsättningen är att lyfta fram händelser och personer som tidigare har hamnat i skymundan, i historierymdens svarta hål. Kvinnor förstås, barn, minoritetsgrupper och – ja, vad då? Vad betyder det egentligen att skriva en ”annan historia”?

För mig, som i vanliga fall skriver läromedel i samhällskunskap och historia, är det här en väldigt spännande fråga. Fallgroparna är många. För att ens kunna leta efter den andra, oskrivna, historien måste vi först bilda oss en uppfattning om vad som är den gängse historien. Därefter blir frågan: vad saknas? Och framförallt: av all historia som aldrig blir skriven, vilken är värd att lyfta fram?

Några anser säkert att ”en annan historia” är detsamma som en ”politiskt korrekt” historia. En ideologiskt färgad, förljugen historieskrivning med moraliska pekpinnar, som säger mer om den samtida elitens värderingar och självmedvetenhet, än om vad som faktiskt hände förr i tiden.

Andra skulle framhålla den uppenbart skeva fördelningen av utrymme i dagens historieböcker. Cirka en av tio personer som presenteras i högstadiets historieböcker är kvinnor. Nationella minoriteter nämns bara pliktskyldigt. Barn, äldre, ”vanligt folk”, funktionsnedsatta, homosexuella och andra grupper förbigås ofta helt.

Allt får förstås inte plats i historieböckerna. Vi gör alltid ett urval och en tolkning av de källor som finns tillgängliga. Den historia vi berättar idag är knappast ”sannare” än gårdagens eller framtidens historieskrivning. Men den kommer ändå berättas, kritiseras och diskuteras. Så omskapar vi vår självförståelse och samtidssyn. Snart kommer vår nya ”radikala” historieskrivning att betraktas som förlegad. Den blir till ett vittnesmål om de värderingar, fördomar och vanföreställningar som vägledde och vilseledde oss i det tidiga 2000-talet.

Runt hörnet väntar ytterligare en annan historia.

Johan Eriksson