I denna ljuva sommartid…

Textstorlek:
I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid…”. Psalm 200 ur den svenska psalmboken ljuder i mitt huvud varje vår när knoppar brister och den skira grönskan pryder vår natur. Jag minns alla löften den bar på när jag som barn i Hammarby skola sjöng den på terminsavlutningarna tillsammans med alla andra i skolan.
Sommarlov…. och en hägrande bygdesemester som bokats genom STF, kanske på pensionat i två veckor vilket var en lisa för min hårt arbetande mor, hon som både skötte hela hushållet och dessutom varje kväll jobbade som städerska på Luma Lampfabrik i Hammarby industriområde. Två veckors ledighet utan krav på hushållsarbete var för henne rena himmelriket.
När jag står med fingrarna i jorden och rumpan i vädret kommer också ordet ”tillhörighet” till mig.
Att ”tillhöra” något större, inte äga, men att vara del i ett sammanhang. 1978 kom vi hit som sommarboende till Stora Fall i Julita. I år är det vår 39-e sommar här och vi känner oss verkligen som ett med bygden, som om vi verkligen är sörmlänningar. Men hur lätt är det att accepteras som tillhörande? Det borde ju vara busenkelt för oss som bara flyttat 16 mil, men hur är det för dem som kommer från en annan kultur, som färdats över hav och land för att komma hit, de som tvingats fly och som bär med sig fruktansvärda krigsbilder. Hur möter vi dem?
Ändå är det faktiskt fortfarande så att vi får ordet ”08-or” kastade efter oss, ”de där -08-orna… Stockholmarna… de har väl inget att säga till om här…”. Men hallå!! Vi har bott här i snart 40 år, varit skrivna här som permanentboende i 20 år, vad är det ni kräver egentligen? Tre generationer?
Och hur skulle bygden se ut om inte nya idéer och nya människor kom hit, nya företag etablerade sig, sommargäster hyrde torp och stugor, handlade i affärer, besökte loppisar och utflyktsmål. Och kanske – som vi – till slut väljer att flytta hit. Är inte det bra?
Jag tror att vi alla borde dra ett djupt andetag och tänka efter vilken sorts samhälle vi vill ha, ett öppet eller ett stängt, ett där alla tillhör och där alla åsikter räknas, eller ett slutet, ett ”vi och dom samhälle” där vi kastar misstänksamma blickar mot varandra, pratar bakom ryggen och där vi blir skrämda av allt som är annorlunda. Ett sådant samhälle leder nog dessvärre inte till någon ”ljuv sommartid”.
Marie Selander