Perspektiv på tillvaron

Textstorlek:

Tänk dig att du inte kan klia dig själv, prata, springa, gå på toaletten eller laga din egen mat. Du kan inte köra din bil, bädda din säng eller kramas när du vill – om du inte har någon vid din sida vill säga. Du är beroende av andra människor så gott som hela tiden och ändå är du glad och uppmuntrande mot andra. För mig låter det som en omöjlig livssituation om jag inte visste att en av mina vänner är och lever precis så. Det är faktiskt den person i min närhet som jag beundrar mest. När vi träffas brukar jag tänka på hur det skulle vara om jag satt i hans rullstol, om jag var den som skulle behöva be om hjälp för att det kliar på armen. Han får mig att uppskatta det liv jag har, att se perspektiven.

När jag ska skriva en krönika och kommit fram till vad den ska handla om så skriver jag. Det brukar inte ta lång stund. Många av oss datorägare har med tiden blivit ganska snabba på att skriva oavsett om vi kan fingersättningen eller kör pekfingervalsen. Min vän, han heter Uffe förresten, skriver också både i yrket och privat. Som jag nämnde inledningsvis så kan han inte klia sig själv, men skriva kan han. Med en pinne riktad från pannan, som tidigare satt fastmonterad på en ishockeyhjälm, skrev han både protokoll, sportkrönikor och privata brev. Pinnen är numera fastsatt i en enklare konstruktion, men sättet att skriva på ser ut som det alltid har gjort. Uffe använder huvudet för att pricka rätt tangent. Tänk dig själv hur lång tid det skulle ta att fylla en A4-sida med text om det var det enda alternativet att skriva på.

Nu har Uffe förverkligat en dröm, med en pinne i pannan har han skrivit boken om sitt liv. Uffe föddes med en CP-skada, men har levt ett liv som vilken kille som helst. Han har tagit studenten, flyttat hemifrån och har ett aktivt liv med mycket sport på schemat. Han jobbar heltid, reser och gör det han känner för. I boken tackar han sin familj för precis just det. De har aldrig satt upp några begränsningar eller gjort någon skillnad mellan Uffe och hans syster.

Att inte kunna kommunicera med andra än med dom som kan hans språk kan förstås vara ett problem, men Uffes assistenter och en del av hans vänner har lärt sig att tyda huvudrörelserna när han bokstaverar orden. Ett språk som han själv har kommit på.

Nu ska jag slutföra krönikan med alla mina fingrar, jag ska klia mig på ryggen och strax laga lunch. Jag ska göra det jag har lust med utan att be någon annan om hjälp och jag ska vara tacksam för att jag kan det.

Kerstin Svensson