Hjälpen gav rent vatten

Margareta Karlsson byter gåvor med 14-åriga Evan, i mitten med svensk fotbollströja, och hans stora familj. Foto: Privat
Textstorlek:

Flen Margareta Karlsson tittade på en av alla insamlingsgalor på TV. Året var 2005 och hon skaffade sitt första fadderbarn. I höstas beslutade sig Margareta för att resa till landet för att se vad som händer med pengarna.

– Jag pratar ganska dålig engelska så det var inte helt enkelt. Men när Plan International i Sverige skulle göra en resa till Kenya, där mitt fadderbarn bor, bestämde jag mig för att följa med, berättar Margareta Karlsson.

Hon har nyligen kommit hem från den långa resan och på bordet i vardagsrummet står afrikanskt hantverk uppradat. Det är minnen från Homabay, en liten by i södra Kenya. Här lever 14-åriga Evans tillsammans med sina föräldrar och sju syskon.

Evans har varit Margaretas fadderbarn i fyra år. Dessförinnan hette fadderbarnen Edina och kom från Zimbabwe.

Men det här med fadderbarn, i Plans regi, är kanske inte riktigt vad det låter som.

Pengarna som faddrarna bidrar med går inte till enskilda barn utan till en by och ett projekt. Barnet är mer som en symbol.

– Den som vill får gärna brevväxla med ”sitt” barn men det har jag inte gjort. Däremot tyckte jag att det var spännande att få resa ner och hälsa på Evans och se hur de levde när tillfälle gavs, säger Margareta.

Under två veckor reste honrunt i Kenya, tillsammans med 16 andra, i organisationen Plans regi för att se hur arbetet bedrivs. Gruppen besökte flera byar och fick möta människor och se hur de lever och bor.

– Det kändes förstås lite speciellt när vi efter två timmars resa på en skranglig väg kom till ”min” by och jag fick träffa Evans och hans familj. Nu känns det verkligen fint att jag har kunnat bidra med lite pengar.

– Det har gjort att byn fått en vattentank, vilket förstås är viktigt ur flera olika aspekter. Nu är det lättare för byns innevånare med hygien och vattenbrist kan undvikas.

Just Evans familj är stor och Margareta hade förberett sig genom att ta med små presenter till alla.

Fotbollar, pennor, kritor och hopprep var uppskattade gåvor och Margareta berättar att hon möttes av mycket glädje och skratt.

– Jag är glad att jag gjorde den här resan. Man ger kanske ett bidrag men får ofta inte se resultatet. Nu förstår jag bättre hur det fungerar och vilken nytta pengarna gör.

– Kanske kommer jag också framöver skriva ett brev till familjen, nu vet jag ju hur de har det och vad de behöver hjälp med, säger Margareta och visar bilder.

– Trots att vi inte förstod varandra hela tiden skrattade alla när jag visade en bild på min katt eftersom familjen själva hade nästan en likadan katt.

Då var plötsligt inte skillnaderna mellan Flen i Sverige
och Homabay i Kenya så stora längre.