Plötsligt ändrar sig livet

Maria och Peter Holmberg har värderat om livet efter efter hjärntumören. Foto: Karina Frölund
Textstorlek:

​– När något sådant här inträffar märker man att man har vänner, säger Maria Holmberg i Sparreholm.
Hennes man Peter drabbades av en hjärntumör i april, vilket ställde livet på gården på sin spets. Det blev akut samtidigt som vårbruket skulle igång och djuren skulle släppas ut.

Annons:

– Jag hade haft lite ont i huvudet, men det var mycket på gång. Jag jobbade som vanligt och så skulle vi renovera hus samtidigt, säger Peter.

Så han stannade hemma i stället för att följa med frun på födelsedagsfirande. Han gick och lade sig, sedan minns han inte mer. När Maria och deras vuxna son Martin kommer hem är allt tyst och stilla.

– Men så ropade Martin från ovanvåningen. ”Du måste komma pappa ligger i min säng” skrek han och jag hörde att det var angeläget, säger Maria.

– När jag klev in i rummet var det väldigt varmt och Peter var blodig i ansiktet.

Då visste de inte vad som hänt utan försökte få kontakt med honom.

– Stroke tänkte jag när vi ringde efter ambulansen.

Men ambulanskillarna sa krampanfall. Blodet i ansiktet kom från hans söndertuggade tunga.

När de gick in i sovrummet, där Peter lagt sig från början, var hela rummet i totalt kaos.

– Han hade rivit ner blommor, slängt runt möbler och slitit ner kablar. Det var blod lite överallt. Jag blev helt chockad när jag såg det.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala konstaterade läkaren att Peter hade en tumör som utlöst krampanfallet.

– Då släppte marken under mina fötter, även om det kändes något bättre när läkarna direkt såg att den var godartad, säger Maria.

Peter hade slitit ena axeln ur led, slagit sönder den andra och njurarna fick stryk av kraften i krampen. Efter sex dagar kunde han komma hem. Förutom frågor om framtid och operation var de tvungna att sköta gården.

– Vi har en ersättningsförsäkring och satte ut en annons på arbetsförmedlingen i förhoppning om att hitta någon som kunde jobba, men det gav ingenting. Dessutom var det så mycket att göra att det skulle vara svårt att hinna lära upp någon ny, förklarar Peter.

Han var sjukskriven med kraftig smärta i bägge axlarna och kunde knappt lyfta armarna alls. Vårbruket skulle fortfarande igång, staketen fixas och djuren skulle ut.

– Vår son tog ledigt från skolan. Han pluggar i Uppsala och dottern sa upp sig för att hjälpa till, säger Maria.

Med hjälp av vänner, föräldrar och barn blev det vårbruk även i år på Uddberga i Sparreholm.

– Vår anställda, Niklas, drog ett enormt lass och ställde verkligen upp, förklarar Peter.

Dagarna innan midsommarafton var det dags för operation. Efter två veckor var Peter hemma igen. Läkarna sa till Peter att en orsak till tumören kan vara stress.

– När livet ger en smäll får man anledning att värdera om vissa saker, till exempel blir jag trött på folk som gnäller över småsaker, säger han.

Dessutom har de båda insett vikten av att ha ett socialt nätverk.

– Det är bra att vara med i föreningar och samarbeta med grannar. Vi hade tur som har vuxna barn, säger Maria.

Och Peter håller med.

– Men om man är ensam kan det bli en katastrof, Djuren måste ha mat och gården måste skötas även om man blir sjuk, säger han.

Även om Peter mår bra efter operationen har han ett hårt arbete framför sig för att få ordning på axlarna.

Karina Frölund

Annons: