Klädsnobb blev gubbe i trasiga jeans

Textstorlek:

Som ung var jag fascinerad av kläder. I 17-årsåldern hoppades jag imponera på tjejerna iklädd kostym, vit skjorta och slips, Ballyskor, kamelhårsulster och Stetsonhatt. ”Kläderna gör mannen” hävdade något som hette Herrmoderådet. Men tjejerna var inte alls imponerade. Skorna och hatten var svindyra. Kostymen och rocken hade jag sytt själv, men det imponerade bara på mamma.

Ett antal år arbetade jag i modebranschen. Jag var extremt noga med vad jag hade för kläder. Om modet föreskrev att kavajslaget skulle vara sju och en halv centimeter brett så fick det inte vara åtta centimeter, utan exakt 7,5!

Inte ens som småbarnsförälder på 70-talet kunde jag tänka mig att gå i en kostym av fjolårets design. Att det nästan bara var vi som arbetade i branschen som såg förändringarna i modet förstod jag inte.

Efter några år växte en insikt om att det måste vara fel att köpa nya kostymer bara för att byxbenen var någon centimeter för smala eller några millimeter för breda. Jag började fundera över vad jag sysslade med och vad jag egentligen ville göra. Påhejad av min trogna supporter, som fortfarande är min kära hustru, tog jag tjänstledigt för studier och lyckades förverkliga drömmen om att bli journalist. Under 33 år kunde kombinera mitt intresse för politik och samhällsfrågor med lusten att skriva.

Med åren blev kläderna allt mindre viktiga. Det räckte om de var hela och någorlunda rena. Men jeans klarade jag inte, trots att det påstods vara så praktiskt med denimbrallor. Jag försökte, men det kändes som om jag hade benen klädda i plåt! Men för några år sedan berättade min klädhandlare att det numera fanns elastiska saker av mycket god kvalitet. Oj, så bekväma de var! Med undantag för oundvikliga tvättdagar bar jag dem varenda dag i över två år. De är numera trasiga nertill med hål på fickorna.

I våras köpte jag ett par nya skor. Jag hade ingen aning om att jag köpte ett par verkligt moderiktiga märkesskor. Det fick jag veta av två synnerligen imponerade unga tjejer. Barnbarn – inte sådana som Stetsonmannen hoppades imponera på. Skorna var mycket bekväma, men inte slitstarka. Det gick hål på dem. På ovansidan inifrån; de klarade inte min stortånagel!

Vad jag trivs i mina kläder. Av ynglingen i Ballyskor, kamelhårsulster och Stetsonhatt har det blivit en gammal gubbe i trasiga byxor och skor!

Krister Wistbacka