Många med minnen att bearbeta

Textstorlek:

Mamma pekar ut exakt var flyktingtåget stannande kvällen den 4 maj 1945. Hon var sju år gammal och bodde på en bondgård som låg knappt trettio meter från banvallen. Det var först för några år sedan som hon berättade för mig och min bror om det fruktansvärda hon upplevt som liten flicka. Vi är på besök i Danmark där mamma växte upp tillsammans med elva syskon. Det är vackra omgivningar och tanken att det skett en fruktansvärd katastrof just här känns overklig. Mamma berättar att hon och hennes två år yngre lillebror blev nyfikna på tåget som stannat till för att höja ångtrycket. Det var ett långt tåg med sextio boskapsliknande vagnar. Plötsligt dök två stridsplan av modellen Mustang P51 upp och besköt tåget. Människor som trängts i vagnarna sprang för sina liv och på bara några minuter fick syskonen uppleva en krigsskådeplats som inget barn ska behöva vara med om. Lemlästade kroppar låg spridda överallt i och runt tåget.

De allierade dödade 38 tyska flyktingar vid Södra Vognberg. Knappt två timmar efter attacken meddelade radiomannen Johannes G Sörensen att de tyska trupperna i Danmark hade kapitulerat. Fem års tysk ockupation var över. Andra världskriget hade fått ett slut.

Med på tåget fanns den då tolvåriga Elsbeth Schönrock. Som 72-åring besökte hon för första gången platsen, 60 år efter den fruktansvärda händelsen. Skjern Dagblad skrev en artikel och intervjuade Elsbeth. Journalisten fick av en händelse veta att min mamma hade minnen från samma händelse och stämde ett möte med de båda kvinnorna. Det var först då mamma förstod att det hon upplevt som sjuåring faktiskt var sant. Aldrig någonsin talade föräldrarna med barnen om det som skett. Hon beskriver att mormor och morfar ansåg att hon var ett besvärligt barn som ingen fick komma in på livet. ”Jag är lika avståndstagande nu som då”, säger mamma och beskriver det trauma som ligger obearbetat i hennes inre.

Elsbeth Schönrock som satt i en av tågvagnarna ropade till sin mor att de måste ut för att det brann, men mamman satt helt stilla innan hon föll framåt, blödande från flera sår i magtrakten. Hon blev hämtad av ambulans och körd till sjukhus där hon senare avled av sina skador.

Mamma och Elsbeth bär på upplevelser från andra världskriget liknande dom som många upplever idag. Måtte vi bara våga se och erbjuda den hjälp som krävs för att drabbade människor ska få bearbeta krigsminnen de bär på.

Kerstin Svensson