Konst med kritisk blick

Maloosaks konst är ofta ett inlägg i samhällsdebatten. Foto: Karina Frölund
Textstorlek:

Efter 13 bilder av röntgenstrålningen på flygplatsens säkerhetskontroll satte Luftfartsverket stopp för Maloosaks konstprojekt. Och när hon fyllde ett badkar med råolja och döda djur mitt på Stureplan fick hon kraftiga reaktioner.

– Jag är engagerad i samhället därför är min konst det också, säger hon.

Nu är Maloosak i en verkstad i Oxelösund där hon lackerat en del av gigantiska skulptur hon jobbar med. När den är klar ska den vara fyra gånger två meter och inspirerad av miljön eller rättare sagt hur vi hanterar miljön.

– Jag hoppas kunna visa den i Nyköping, vi får se hur det blir.

Framför henne ligger något bubbligt blekgult, nästan som något som skulle kunna runnit ut ur ett gigantisk avloppsrör i en tecknad film.

– Jag vill inte berätta vad det är för material. Det är en yrkeshemlighet.

Hon ler och förklarar att lacken gör skulpturen tålig, hållbar och hård.

– När jag får en idé och räknar ut hur det ska genomföras är jag dålig på att kompromissa. Jag vill genomföra det även om det är svårt rent praktiskt med material eller tillstånd.

Att ställa ett badkar med olja på Stureplan krävde till exempel många olika tillstånd.

– Det var en installation jag lärde mig en del av. Bland annat att det är svårt att hantera döda djur när utställningen väl är över.

Idén till projektet var att undersöka vem som offras i krig. Det handlade om liv, död och pengar. En man i publiken blev stressad under tiden Maloosak byggde upp installationen och hon blev rädd att han skulle välta badkaret.

– En droppe olja på marken och jag hade fått sanera. Men det är så med konst, ibland kan den missförstås och smaken är naturligtvis olika.

Hon säger också att hon tror på motståndets kraft, om något är väldigt lätt att genomföra tappar det i styrka.

– Jag gillar tankeverksamheten och hela skapandeprocessen med konst och jag vill tillföra något positivt, men när det är klart släpper jag det och går vidare till nästa projekt.

Karina Frölund