Värnplikt och Natomedlemskap

Textstorlek:

Det börjar klarna kring Sveriges framtida säkerhets- och försvarspolitik sedan två utredningar nått ut i förtid. Den första gäller återinförd värnplikt och den andra medlemskap i Nato. Utredare i den förra är Annika Nordgren Christensen, tidigare försvarspolitiker och riksdagsledamot (MP). Ett svenskt Natomedlemskap har utretts av ambassadör Krister Bringéus, i båda fallen är regeringen uppdragsgivare.

Annika Nordgren Christensen föreslår en form av återinförd värnplikt där den stora skillnaden gentemot tidigare modell är att enbart några tusen i varje årskull på runt 100 000 unga skulle väljas ut för plikttjänstgöring i det militära försvaret.

Modellen öppnar för ett större mått av frivillighet, gentemot den tidigare varianten. Staten slipper döma unga, som inte vill utbilda sig i stridskonsten, till fängelse.

Den nya värnplikten är tänkt att bli helt könsneutral, vilket är tilltalande. Lagen ska som bekant gälla lika för alla, det är en grundläggande princip i ett rättssamhälle. Visst finns det principiella invändningar mot ett system där staten tvångsrekryterar arbetskraft.

Utredarens uppdrag har varit att inom gällande lags ramar föreslå ett system med fortsatt tyngdpunkt i frivilligheten, kombinerat med plikttjänst. Lösningen som hon föreslår liknar systemen i Norge och Danmark, bägge Nato-länder. Annika Nordgren Christensen kan sägas ha lyckats väl med uppdraget.

I samma veva som värnpliktsutredningen kom ut, nådde ett betänkande som regeringen beställt om ett svenskt Nato-medlemskap, medierna. En svensk anslutning till Atlantpakten skulle minska risken för en konflikt i Östersjön med Ryssland, slår regeringens utredare, ambassadör Krister Bringéus, fast.

Samtidigt skulle det kunna leda till militär upprustning i regionen, påpekar han, enligt nyhetsbyrån TT. Den upprustningen är redan i full gång med ett Ryssland som satsar 5,4 procent av bruttonationalprodukten på militär upprustning, att jämföra med Sveriges försvarsutgifter som uppgår till futtiga 1,1 procent av BNP.

I helgen, slutligen, kom en rapport från ÖB Micael Bydén där han konstaterar att det säkerhetspolitiska läget i när-området försämras på grund av det ryska agerandet, men även till följd av terrorhotet.

Min slutsats är att tydlighet om Sveriges värdegemenskap med väst och demokratierna blir allt viktigare i takt med omvärldsförändringarna. Det utgör ett säkerhetspolitiskt grundkrav.

Därför behövs nu en öppen och förutsättningslös diskussion om såväl ett Natonärmande ihop med Finland, som om en eventuellt återinförd värnplikt i Sverige.

De nordiska länderna borde på sikt göra gemensam sak i säkerhetspolitiken.

Bo Höglander