Sociala medier 0.1

Textstorlek:
Annons:

Jag har den senaste tiden tagit upp en sysselsättning som av många säkert anses lika passé som pilsnerfilmer, långa tågresor, piprökning, och mopedstrutar. Jag talar om brevväxling, korrespondens, eller som vi sa på det glada 80-talet: pennfajtande. De sociala mediernas urmoder, version 0.1.

Det handlar alltså om två personer som utbyter ord, tankar och upplevelser med analoga hjälpmedel som papper, penna, suddgummi och frimärken. Jag känner mig nästan lite pervers som håller på med en sådan obsolet syssla. Ett slags nostalgifetischism. Men, som så ofta är fallet med småperversa obsoleta verksamheter, så är det också väldigt givande. Jag har skaffat mig nya bekanta i USA, Mexiko, Polen, och Tyskland. Jag häpnar över hur många intressanta personer som finns ute i världen – personer som dessutom delar min längtan efter en fokuserad och ärlig kommunikation.

Brevväxlingen ger, i all dess kufiska omständlighet, en behaglig kontrast till många samtida fenomen. Först och främst: Det går långsamt. Det tog en månad innan jag fick ihop mitt första svar till Marcellus, som undervisar interner på ett stort fängelse i södra Texas. Han väntade tålmodigt på mitt svar. Ingen stress. En månad är helt okej i brevväxlarnas värld.

Breven är långa och ärliga. Alla är inte glada jämt – tvärtom. Min vän i Tyskland skriver flera sidor om sitt tråkiga kontorsjobb, som snart kommer att ersättas av datorer. Hon tycker att det är lika bra, för jobbet är ändå skit. För några år sedan var hon utbränd. Hon finner tröst i att skriva kriminalhistorier. I berättelserna tar hon gärna livet av de goda människorna. I breven sägs dock inget om vad hon just har ätit till middag, hur varmt det är i poolen, eller vilken Pale Ale som ska korkas upp till kvällen.

Breven är exklusivt skrivna till mig – inte till hela nätverk av personer som ägnar dagarna åt att publicera och återpublicera sig själva och varandra i olika typer av kanaler. Det är nästan så att jag skäms, när jag tänker på att Gregorz i Polen har suttit och skrivit två långa sidor, som är ämnade enbart för mig. Det känns nästan ännu värre när jag skriver mitt svar till honom: kan jag verkligen förvänta mig att Gregorz ska läsa flera hundra ord med just mina tankar och funderingar? Det vore otänkbart att låta e-post, SMS, eller inlägg på sociala medier bre ut sig på detta självupptagna sätt.

Men för brevskrivarna är allt det där okej: långsamhet, långa utläggningar, personliga funderingar, ärlighet och exklusivitet. Det är både läskigt och skönt.

 

Johan Eriksson

Annons: