OS-guld silver och brons

Monika Sinander simmar fortfarande ifrån de flesta på Hjortensbergsbadet, om hon vill. Foto: Karina Frölund
Textstorlek:

Fyra OS-guld, tre silver, två brons, världsrekord och VM-segrar tog Monika Sinander i Ålberga under sina tio år som tävlingssimmare. Hon var världens bästa simmerska inom parasporten på 1980-talet och hon simmar fortfarande, men inte lika snabbt.

När Monika, som då hette Lundborg, var 15 år skenade hästen hon satt på och hon trillade av.

– Jag förstod direkt att det hade gått riktigt illa. Jag hade svårt att andas och benen var tunga när jag försökte flytta på dem, berättar hon.

På Nyköpings lasarett konstaterade röntgenläkaren att ryggen var bruten i höjd med bröstet och Monika fick åka till Karolinska.

– På den tiden fick man ligga i gipsvagga för att ryggraden skulle läka. Idag hade jag nog fått ett stag inopererat för snabbare rehabilitering.

Hon låg fem månader på karolinska. Under tiden hälsade klasskompisar på, vänner och syskon sov över på helgerna, de skrev brev till varandra och pratade i telefon.

– Jag var samma person som innan jag bröt ryggen.

Det var fler unga med ryggmärgsskador på neuroavdelningen på Karolinska.

– Mest tuffa killar som skadat ryggen när de dykt eller kört
i med motorcykel. Jag inspirerades av dem och deras attityd. Hur de hanterade rullstolar och tog körkort och så vidare.

När Monika kom hem till Jönåker tog tävlingssimmare Hasse Lindström kontakt och frågade om hon inte skulle pröva på simning. Han var mycket aktiv i SSH, Simsällskapet för Handikappade
i Nyköping.

– Jag var rätt mesig i vattneti början, men jag har en kropp som flyter bra och det gick ganska snabbt att bli bra på att simma.

Det tog tid att lära sig crawla. Hon blev aldrig särskilt bra på rygg, men det tog hon igen i fjärilssimmet.

– Det var lätt att bli bra i Sverige, konkurrensen var inte mördande. Därför var det inspirerande att träna och se hur man stod sig utomlands.

På 1980-talet var inte medias bevakning särskilt stor när det gällde parasport. Stjärnglansen var modest och idrottarnas tävlingar i England hölls under spartanska förhållanden

– Vi flög över till Stoke Mandeville i England i ett Herkulesplan. Där bodde vi 50-60 från olika nationer i gamla flyghangarer. Det fanns några få toaletter att dela på. Man fick en säng, resväskan fick plats under och rullstolen bredvid. Det var upplevelse jag inte skulle vilja vara utan.

Det var på sjukhuset Stoke Mandeville, norr om London som parasporten växte fram.

Den entusiastiske neurokirurgen Dr Guttmann såg till att idrott blev en del av rehabiliteringen för ryggmärgskadade engelsmän efter andra världskriget.

Han har fått epitetet handikappidrottens fader.

– Det var aldrig lugnt i lägret. Det var alltid något land som vunnit och firade segern. I början kunde man inte sova, men efterhand var man helt slut och somnade oavsett vilka som firade.

Monika var med på OS 1980
i Arnhem i Holland och 1984 i Stoke Mandeville i England.

– Det visade sig att jag var en riktig tävlingsmänniska, men innan loppen var jag jättenervös. Laddad till tusen kände jag mig febrig av stressen. Jag exploderade när jag kom ner i vattnet.

– Vid en tävling i Holland var det ingen som hann hålla i rullstolen när jag kastade mig i vattnet. Jag fick sittdynan i huvudet och stolen sjönk till botten.

Hon skulle aldrig börja tävla igen, säger hon, men det var ändå svår att ta beslutet att lägga av.

– I simningen hade jag fått möjlighet att resa och träffa många människor. Men kroppen sa ifrån och jag orkade inte träna så hårt längre.

Hon fortsatte simma för sin egen skull och hade under tiden utbildat sig till förskollärare och lekterapeut.

– Det var väl då jag började fundera mer på livet. Min lillasyster hade omkommit två år innan jag skadade mig. Hon dog i en trafikolycka.

– Det har påverkat mig mycket, men simningen har varit en räddning både för kropp och själ.