En dotter ska giftas bort

Textstorlek:

När det är fyrtiofem minuter kvar till vår dotters vigsel drar jag mig bort från församlingshemmet och alla förberedelser där bröllopsfesten ska hållas upp mot kyrkan. Jag behöver en alldeles egen stund för att få möjlighet att stanna upp i känslan av att vår dotter strax ska gå kyrkogången upp med sin pappa och framme vid altaret lämnas över till sin blivande man.

Veckorna innan den stora dagen bockade vi av listor på allt som skulle göras. Vi har vikt bordsdekorationer, inhandlat allt från snören och vackra gamla tallrikar till romantiska loppiskaffekoppar. Under ett år har det planerats för den stora festen och snart är det dags. Himlen är oroväckande mörkgrå, men jag lyckas förtränga det jag inte kan påverka, ett väder som skulle kunna tvinga gästerna att med bubbelglas i händerna trängas inne istället för ute i den vackra äppelträdgården.

Intill pianot övar solisten på två melodier som hon ska framföra under ceremonin, Adeles ”Make you feel my love” och Lars Winnerbäcks ”För dig”.

Det är en fröjd att äntligen få vara åskådare och bara ta in det som just nu händer. Att stanna upp och njuta av den stora stunden. Sen förra krönikan har jag gett mig den på att träna på att vara här och nu. Jag lyckas ganska bra där jag står i min ljusblå, nya långklänning.

Snart fylls kyrkans bänkrader av finklädda och förväntansfulla gäster. När kyrkklockorna ringer till bröllop och tärnor, marskalkar och brudgum går mot sina platser framme vid altarringen ryser jag av välbehag. Så kommer bruden och hennes far. Jag blir så tagen av stunden att tårarna börjar rinna.

Timmen inne i kyrkan kommer jag för alltid att bevara i mitt hjärta. Sen gick allt i en rasande fart med middag, fina tal och ett häftigt party som slutade först långt inpå morgonkvisten.

Jag ser hela året av bröllopsplanerande som en resa mot målet. Vi föräldrar har tillsammans med brudparet och alla som varit inblandade, familj, släkt och vänner, haft många fina stunder. Stunder som vi förmodligen aldrig skulle ha upplevt tillsammans om det inte hade varit för bröllopet.

Nu, i skrivande stund, sitter jag i gungstolen på verandan och summerar allt vi upplevt. Kroppen är trött och huvudet surrar av alla intryck som jag ännu inte har lyckats sortera, men jag känner en enorm tacksamhet, lycka och tillfredsställelse.

Regnet vräkte ner när brudparet lyckliga vände sig mot gästerna och började gå mot utgången efter att de sagt ja till varandra. Sekunden innan de steg ut på kyrktrappan sken solen upp och på många fotografier dokumenterades en vacker regnbåge. Dottern har bytt namn och numera är hon hustru. Märkligt, nyss
var hon vår lilla dotter…

KERSTIN SVENSSON