Fornminnesinventering

Textstorlek:

Språkkunniga Kerstin Pettersson, Årdala, svarar gärna på läsarfrågor.
Mejla redaktion@sormlandsbygden.se eller skriv ett brev till redaktionen.

Annons:

Den fjärde december i fjol drog stormen Helga fram över Sörmland. Den stora granen, vid vars rot mitt bo var lite illa fästat, eller tvärtom, släppte plötsligt från den ofrusna marken och föll med ett mäktigt brak över huset. Det var just i skymningen, och det blev tvärmörkt.

Förödelsen blev ändå måttlig: några lätt lagade små hål i taket och en hel del trasigt tegel men alla fönster höll. Granens invånare, skator och småfåglar, blev husvilla. Men när allt var bortröjt – det blir en ovanligt enhetlig majbrasa i Årdala i år – hade jag fått en ny utsikt.

Årdala socken bör ha fått sitt namn av den dalgång med en å i mitten, som avvattnar ett par mossar sydväst om kyrkan och går ner till Båven. Av ån återstår nu bara en vanligen torr bäckfåra, som har förtydligats genom grävning och därför kallas Graven. Norr om dalen ligger dels kyrkan, dels två hus varav jag bor i det ena. Mitt i dalgången ligger Domarbacken, en brant skogbeväxt kulle, som en gång måste ha varit en liten ö.

Efter granens fall ser jag den ständigt genom flera fönster. Den började irritera mig. Låg det någon verklighet bakom namnet? Det krävs en rätt lång kringgående rörelse och en del hopp över diken för att ta sig dit, eftersom Graven löper runt kullen. Först skrev jag alltså ett brev till Uppsala.

Ortnamnsarkivet i Uppsala, som numera ingår i Institutet för språk och folkminnen, svarar raskt att Domarbacken i Årdala finns upptecknat från 1933, och att det uppges att det ska finnas en domarring (krets av stenar) på backen. Beteckningen domarring bygger på en folklig idé om att tingets ledamöter satt på varsin sten. Ordet är känt i skrift från 1600-talet. Det kan man nog koppla ihop med ett övergripande intresse för det som var gammalt och fornt; då inrättades befattningen som riksantikvarie och då gick det ut enkätfrågor till landets prästerskap under rubriken Rannsakningar efter antikviteter.

Domarringar som har grävts ut har visat sig vara vikingatida gravar, men inte ens arkeologer törs i regel ta gift på att de aldrig har använts för tingsförhandlingar. Och kanske fanns det en poäng med att återanvända en gravplats så. Att stå på en förfaders grav och begå mened borde inte ha varit så lockande.

Jag måste ta mig dit, och åkermarken har vid det laget torkat upp så pass att det går. En av tallarna på toppen ståtar med ett blågult band med runtecken och texten Fornlämning. Där ligger tre stora stenar tillsammans som nog inte har krupit dit själva, men någon domarring ser jag inte. Nästa åtgärd är alltså Fornminnesinventeringen, som finns på Sörmlands museum.

På kartan syns det att kullen är rombisk – från mitt håll ser den rund ut. Den första inventeringen för Ekonomiska kartan gjordes på 1950-talet, och den kompletterades på 80-talet. Från 1985 finns ett blad där kullen kallas Plats med tradition. Inventeraren har hittat sammanlagt fem stenar på olika ställen och kan inte heller få ihop det till en hel domarring, men betraktar ändå platsen som en fornlämning. Det luktar lite cirkelbevis, men någon mänsklig aktivitet måste ha försiggått här. Och vi befinner oss mycket centralt i en gammal bygd..

En lantmätare skulle kalla den här kullen impediment, vilket är rent latin Svenska ordböcker översätter det ’mark som inte kan användas’, ’mark utan värde’, ’skrantmark’. Ordet består av tre delar: den nekande förstavelsen in- ’o-’ (som redan i grundspråket får olika form beroende på vad som kommer efter: inaktiv, illojal, irrationell och impopulär), vidare pes, pedes ’fot, fötter’ och till sist –mentum, som betecknar medel eller verktyg och används för att göra substantiv av verb, i det här fallet impedire, som betyder ’hindra’, ’snärja’ och liknande. Om fötterna tänks bli insnärjda eller lägga krokben framgår inte, men svårt att gå är det i regel.

Motsatsen är förstås expedire ’frigöra, lösgöra’ eller bildligen ’avveckla, klara upp’ och förstås ’expediera’. Där har vi inte fått någon livaktig form med –ment; vi talar istället om expedition som betyder lite av varje på svenska, men oftast ’fälttåg, krigiskt företag’ på latin.

Känns det besvärligt? Jo, det är besvärligt. Men ordet är inte ovanligt och det kan vara bra att veta vad det står för. Annars rekommenderar jag varmt att man använder det vackra inhemska ordet åkerholme, som har färg och doft och kan användas åtminstone om de flesta friliggande impediment. Det står inte i våra vanliga ordböcker – alla sammansatta ord gör inte det, och mastodontordboken SAOB, som har ambitionen att verkligen få med allt, har fortfarande en bit kvar till bokstaven Å. Men där kommer åkerholme att finnas med, är jag säker på.

Kerstin Pettersson

Annons: