Friskolor viktiga i ett fritt samhälle

Textstorlek:

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast: ”Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” (Artikel 26, punkten 3)

Hur många svenska politiker har läst detta? Dagens Samhälle visar i en enkät bland kommunernas ledande skolpolitiker (nr 15/2016) att nästan hälften, 47 procent, vill begränsa elevers och föräldrars rätt att välja skola. Man skyller på segregation, svårigheter att uppnå likvärdighet i skolan, samt att principen med kösystem missgynnar nyanlända.

Lösningar finns. Invandrartäta Södertälje har löst problemet med hur nyanlända ska få plats i skolan med ett roterande system. En skola i taget får välkomna 20-30 nyanlända elever. Ett annat sätt är att göra som Katrineholm och Nyköping, där högstadieskolor slås samman för att få mer blandade klasser. Tyvärr till till priset av storskalighet och centralisering.

Lars Leijonborg, nyvald ordförande för Friskolornas riksförbund, är bekymrad över motståndet mot friskolorna och pekar på två utredningar vars förslag kan få lnegativa konsekvenser för dessa. Dels Ilmar Reepalus utredning om begränsningar av vinstuttag inom skattefinansierad välfärd och dels skolkostnadsutredningen som kan komma att föreslå ett kommunalt veto vid etablering av friskolor.

Om ett vinstförbud införs får många friskolor radikalt ändrade förutsättningar, vilket skulle skapa stora problem. Och ett kommunalt veto skulle knappast ligga i linje med FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

För landsbygden och småorterna är skolor ofta en avgörande faktor för ortens överlevnad. När skolor på landsbygden hotas av nedläggning gör sig starka opinionsyttringar gällande. Vid ett antal tillfällen har nedläggningar kunnat stoppas tack vare att föräldrar tagit över skolan och drivit den vidare som friskola.

Regeringen vinglar tyvärr betänkligt i friskolefrågan. När Stefan Löfven (S) presenterade sin första regeringsförklaring lovade han att friskoleöverenskommelsen över blockgränsen låg fast. Men efter bara en vecka och en ny uppgörelse – denna gång med Vänsterpartiet – kom besked i motsatt riktning. Detta, ihop med de två utredningar som Lars Leijonborg pekar på, gör att det finns all anledning för vänner av mångfald inom utbildningsområdet att oroas.

Skolans problem är knappast att det finns ett antal framgångsrika friskolor med engagerad personal, föräldrar och ledare. Om inte friskolorna funnes så skulle skolsituationen sannolikt vara än mer eländig.

Ansvariga, skyll inte på friskolorna, utan ta tag i problemen och se till att den svenska grundkolan på nytt hamnar bland de bästa i världen. Lösningarna finns inom räckhåll, se på Finland, lär av de goda exemplen här och utomlands.

Bo Höglander