En regering som är i gungning

Textstorlek:

Bostadsminister Mehmet Kaplans avgång i måndags var oundviklig. Hans återkommande kontakter med fascistoida organisationer, islamister och imamer med åsikter oförenliga med demokrati och mänskliga rättigheter nollställde hans trovärdighet och vittnade om en häpnadsväckande omdömeslöshet.

Avslöjandet om ett tidigare fällt uttalande där Kaplan jämställt den judiska staten, Israel, med nationalsocialisternas tredje rike, blev droppen, liksom middagen med företrädare för fascistoida extremistorganisationen Grå vargarna. Formellt heter det givetvis att ministern avgått självmant, men sannolikt har partikamrater utövat en stark press.

Stefan Lövfens problem upphör knappast med Mehmet Kaplans avgång. Att hela ministären är i gungning behöver man inte vara Einstein för att konstatera. Klavertrampen staplas på varandra. På utrikesområdet överskuggar den intensiva kampanjen för en svensk plats i FN:s säkerhetsråd allt annat och utrikesminister Margot Wallström kallas nu åter till Konstitutionsutskottet, KU. Där förväntas hon redogöra för turerna kring en konferens för inbjudna ambassadörer vilka regeringen försökt övertala att lägga sin röst på Sverige när vakans i säkerhetsrådet ska fyllas.

Formellt kallas tilldragelsen fredskonferens och hit flygs FN-ambassadörer i business class för att bo på hotell och träffa dignitärer. Vid den förra KU-utfrågningen i ett liknande ärende agerade utrikesministern så att man kunde tro att det var hon som granskade KU och inte tvärtom. Litet mer respekt inför riksdagens granskande funktion anbefalls. Sveriges riksdag utser och granskar regeringen, inte tvärtom.

Ett annat exempel på regeringens oförmåga är migrationspolitiken. Från att ha varit en av världens mest generösa flyktingmottagare, med system som gått längre i ”välvilja” än flertalet jämförbara, har Sverige slagit in på en restriktiv väg som till och med hotar själva asylrätten. Oavsett om man föredrar den tidigare förda flykting- och migrationspolitiken eller den nuvarande, så ter sig själva vändningen oroväckande och förvirrad.

En slutsats man måhända kan dra är att ytterlighetspolitik ofta slår över i sin motsats. Den svenska vändningen har fått många att höja på ögonbrynen. Vi har nu den lägsta nivån på flyktingmottagandet i Europa, ihop med Cypern och Malta. Hur kunde det gå så? Och så snabbt?

Löfvenregeringen har trots allt tur med att landet befinner sig i en högkonjunktur. Ändå måste man låna för att få vårbudgeten att gå ihop! Listan på företeelser som visar på regeringens oförmåga blir alltför lång för att redovisas här. Att ett regeringsskifte behövs har sällan varit mer uppenbart.

Bo Höglander