Tanternas egen favorit

Kjell och Cecilia Burge på Solåkra Handelsträdgård pysslar om sina skyddslingar. Foto: Lena Magnergård
Textstorlek:

​– Nej, pelargonen är inte alls tantig, det är bara en generationsfråga, säger Kjell Burge vid Solåkers Handelsträdgård på Selaön utanför Stallarholmen. Han hävdar bestämt att det är unga blomsterfantaster som idag står i kö för sticklingar och extra fina exemplar.

Annons:

Mormors glasveranda är ju något helt otänkbart utan en rad blommande pelargoner och vad är väl ett gamla torp eller hus på landet utan en samling Mårbacka-pelargoner bakom spetsgardinerna. Pelargonerna har fått sitt fäste, och sin stämpel.

Men Kjell Burge säger sig se en slags renessans för den klassiska pelargonen. I dag är samlarna unga och intresset stor.

– Jag tycker att det är kul att så många verkligen intresserar sig för växten, säger Kjell.

I hans, och alla andra handelsträdgårdar börjar det så smått blomma igen. Växthusen har slagit upp dörrarna. Varsamt uppdrivna sticklingar börjar sakta sträcka sig upp mot vårljuset.

Till Solåkers Handelsträdgård kommer busslaster med entusiaster på sommaren för att titta på pelargonerna. 10 000 blommor står nu och växer till sig.

Det var på 1600-talet som de första pelargonerna fördes till Europa. ”Den nattdoftande indiska nävan”, som den kallades blev snabbt populär. Människor kunde betala förmögenheter för ett exemplar. I dag finns det 400 kända arter och tusentals sorter att köpa ute i handeln eller via samlare, för en liten summa.

Främst var det slott och herrgårdar som i sina orangerier kunde övervintra de första pelargonerna i början på 1800-talet.

De var till en början exklusiva växter för överklassen, men infördes undan för undan i det svenska folkhemmet.

Sedan dess har pelargoner varit en av våra mest älskade krukväxter och kanske med all rätt. De är lättodlade och friska som få och dessutom ger de blommor under hela sommaren och långt in på hösten.

Det finns två sätt att föröka blomman på. Pelargonen går att fröså. Men man ska börja tidigt på året, senast i slutet av februari, men gärna redan i januari, så blomningen kommer i gång under senvåren. I mitten på juni är det dags att plantera ut dem.

Men de flesta pratar ändå om sticklingar när det handlar om pelargoner. Det finns flera olika sätt att göra det på men enklast är att sticka ner, den beskurna grenen, direkt i småkrukor i luftig, fuktig, sandblandad jord. Krukorna placerar man i miniväxthus.

Experter säger att pelargonen avskyr ”våta fötter” och krukan ska aldrig stå i vatten, för då riskerar sticklingen att ruttna eller mögla.

Kanske det enklaste sättet att sprida pelargonen på är att först rota sticklingen i ett glas med vatten. När sticklingarna har börjat växa ordentligt ska plantan, när den nått ca 15 cm höjd, toppas och planteras om i större lerkrukor.

– Eller så kan man köpa drivna och kraftiga pelargoner i en handelsträdgård, skrattar Kjell Burge, och visar med handen över havet av pelargoner i växthuset. Det ena. Han har flera där ett hundratals sorter nu växer till sig.

Pelargonerna är ofta uppkallade efter sina skapare eller efter en plats. Från orter som Mårbacka, Toft Steningen och Toscana till Mrs Parker, Mr Wen, Bills favorit och Sir Gareth.

– Men de ska skötas noga, påminner Cecilia Burge. Pelargoner behöver vatten och omsorg. Vissna blommor ska nypas bort så att nya får en chans att utvecklas och växa till sig.

Lena Magnergård

 

Fakta:

Svenska Pelargonsällskapet ​ 

Sedan slutet av 1900-talet finns Svenska Pelargonsällskapet över hela landet. Det är en sammanslutning med 2 000 medlemmar som verkar för att värna om pelargonen och dess historia. Sörmlandsregionen är aktiv och syns ofta på mässor och i stora trädgårdsarrangeman. Närmast möter vi dem på Hornudden den 2 april då man kan få råd och byta sticklingar. Föreningen medverkar också den 15 maj vid Nynäs slotts stora trädgårdsmässa och förstås vid Sörmlands stolthet, Pelargondagen vid Julita gård den 21 maj.

Annons: