“Politik är att vilja”

Textstorlek:
Annons:

Jag kommer ihåg alla detaljer från den där lördagsmorgonen. Hur solen föll in i hallen när jag plockade upp tidningen och förstrött kastade ett öga på framsidan. Hur tiden stannade när jag såg rubriken. Tvivlet. Kunde det vara sant.

Det var det. Mycket har handlat om Olof Palme och mordet på öppen gata för trettio år sedan den senaste veckan.

Vi kunde inte fatta att något sådant kunde hända i den fredliga avkroken Sverige.

Mycket av det som hänt i Sverige sedan dess skulle förmodligen också ha känts otroligt då. Att alla skulle sitta och pilla på en plastbit, där världens händelser flimrar förbi och man kan sprida hatiska budskap hur lätt som helst, där man till och med kan se den man pratar med. Att inkomstklyftorna skulle öka – inte minska. Att stora flyktinggrupper skulle komma till vårt avlägsna land – och att vi skulle stänga våra gränser samtidigt som vi såg bomberna förvandla deras städer till grus, barn mista sina föräldrar och föräldrar se sina barn drunkna under flykten.

Några år efter mordet föll Berlinmuren och nu växer murarna igen. Fast vid gränsen mellan Grekland och Makedonien konstaterar en förtvivlad syrisk familjefar att om Europa stänger har de ingenstans att ta vägen.

Politik är att vilja. Ett av Olof Palmes mest kända tal. Nu har vi ett gäng politiker i den svenska riksdagen som inte verkar vilja hålla på med politik – i alla fall inte i riksdagen. Jimmy Åkessons sverigedemokratiska svärmor till exempel. Hon har inte deltagit i en enda omröstning, men har inga planer på att hoppa av sitt uppdrag. Lönen kommer ända varje månad – 75 000 kronor. Så skulle man ju också kunna ha det.

Samtidigt pratar vi om flyktingkrisen i ekonomiska termer – att mottagandet hotar vårt välfärdssystem. Krisen pågår väl ändå långt härifrån, förutom att det gick så lätt att stänga våra hjärtan, att sprida hat och misstänksamhet? Att det leder till människor som anser sig ha rätt att bränna ner både befintliga och planerade flyktingförläggningar. För pengar verkar det ju finnas i samhället.

Nybilsförsäljningen ökade förra året. I lyxbilssegmentet. Ändå är det inte maxlöner vi diskuterar – att de som har (väldigt mycket) ska dela med sig. Vi diskuterar att de som har väldigt lite ska få mindre. Att sänkta ingångslöner skulle vara ett sätt för ungdomar och nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. På något sätt verkar alltid de som har mest tycka att de som har minst måste ta sitt ansvar i svåra tider.

Det är så mina tankar går när tiden vrids trettio år tillbaka. Var Olof Palme skulle ha stått i dagens politiska landskap har jag ingen aning om…

Lena Näslund

Annons: