När minnet sviktar

Textstorlek:

Härom veckan såg jag ett inlägg på Facebook där en vän och tidigare kollega lagt ut en bild på sin matlåda. Den stod kvar på biltaket, där hon hade ställt den, innan hon i rasande fart for iväg med bilen. Kan tänka att det var en disträ, kanske lite stressad vän som glömde. Jag har nämligen gjort precis samma sak.

Jag körde någon kilometer innan det slog mig att maten inte var där den skulle, bredvid mig på passagerarsätet. Precis som vännens matlåda stod min märkligt nog också kvar på biltaket där jag hade ställt den. Alla kan glömma. Frågan är bara vad som är den riktiga benämningen, stress eller en släng av minnesförlust.

Min käre svärfar var dement de sista åren av sitt liv. Många gånger visste han med sig att det blev lite tokigt och log då åt sin minnesförlust. Som den gången jag gjorde ett oanmält besök på den demensavdelning han bodde på. Det var mitt under en fredagslunch.

Svärfar satt i kavaj och byxor, finklädd som en av två män bland alla damer på avdelningen. När han fick syn på mig for han upp från stolen och skyndade fram, märkbart glad över mitt besök. Han ställde sig bredvid mig och höll om mina axlar och ville presentera sitt besök för sällskapet. ”Ja, det här är…” och sen stannande han upp i ordet och tanken. Tittade sig lite villrådigt runt bland sina kamrater och viskade sen till mig, ”vad är du till mig nu igen?” Svärdotter”, viskade jag tillbaka. Han strålade upp och återgav vad jag hade sagt.

Min glömska visste inga gränser den sommardag då det var trettiotvå grader varmt i skuggan. Maken hade nogsamt packat bilen vår sista dag på en lång semester i Danmark. Vi hade hunnit med en tur till Tyskland och där inhandlat en och annan vinflaska. Bilen var fullpackad till bristningsgränsen. Han pustade ut i värmen efter utfört värv då jag plötsligt mindes att båtbiljetten låg längst ner i bagageluckan, i facket på min resväska. Den reaktion som följde av detta kan ni bara tänka er.

Minnet sviktar lite då och då, det kan nog de flesta av oss vittna om. Att skriva minneslappar kan vara en idé för att underlätta eller dagbok för att minnas detaljer från förr. Jag skrev dagbok under många år, ett par av dom stenograferade jag. Då jag inte fortsatt att uppdatera mig inom stenografikonsten har jag glömt vad krumelurerna betyder och således blir det svårt att läsa vad jag själv har skrivit. Säkert ett och annat minne som jag aldrig vill dela med någon och därför inte kan be någon stenografikunnig att läsa för mig.

Glömde en sak, på resan hem från Danmark behövde vi tanka. Maken blev verkligen inte glad då jag gjorde honom varse att plånboken låg väl nerstuvad i bagaget under några lager goda viner.

Kerstin Svensson, radioproducent

 

Klicka här för att lyssna på Kerstins krönika