Vårt behov av uttolkare

Textstorlek:
Annons:

Ljuset! Så underbart det är med detta begynnande vårljus som lyser upp tallarna, tittar in genom fönstret och gör att talgoxarna börjar med sin sång. Till och med snödropparna tittar fram här i vår rabatt i Hammarbyhöjden. Jag drar en djup suck och tänker på hur väl det behövs i denna vår mörka tid, en tid när allt verkar gå åt fel håll. Jag tänker också på hur viktigt det är med uttolkare: författare, musiker, sångare, konstnärer, forskare; människor som hjälper oss att se verkligheten från flera olika håll.

I denna vår mörka tid behöver vi inte förenklingarna utan fördjupningarna. Det är inte den enkla sanningen vi behöver utan komplexiteten. Inte ”vi och dom”, inte självutnämnda medborgargarden som drar runt och slår ner människor med mörkare hudfärg än min, inte skräniga röster som skrålar enkelhetens budskap.

Vi vet ju vad det leder till, vi har ju sett resultatet, vi har ju sett bilderna, gasugnarna, likhögarna och vi ser just nu drunknade barn på Medelhavets stränder, förtvivlade människor och murar som reser sig. Nej, inte igen!

Vad vi behöver är tillit och solidaritet och tron på ett samhälle där alla får plats.

Det var underbart att se Suzanne Osten i söndagens ”Min sanning”, hon är en människa som i sanning utforskar och som alltid ställer sig på barnets sida. Att se David Bowies allra sista video ”Lazarus” var omskakande.

Jag såg den direkt när den kom ut och blev chockad. Vad betyder nu detta? Svaret fick jag ju sedan ett par dagar efteråt när han plötsligt var borta. Så modigt, på det sätt han alltid var modig, alltid vågade tänja gränser och ifrågasätta.

Och så Bodil Malmsten då, denna uttolkare av verkligheten, hon som skrev på ett sätt som gjorde att vi kände igen oss, fick aha-upplevelser och som fick oss att uppleva den där inre känslan av samklang.

Så viktiga de är, dessa uttolkare, dessa ögonöppnare. Så väl vi behöver dem.

Josefin Wangel är forskare på KTH i Stockholm. I antologin ”Att slakta en guldkalv – visioner för ett hållbart samhälle” skriver hon att det inte finns några hållbara städer så länge de som bor där inte beter sig hållbart, alltså till exempel konsumerar mindre, flyger mindre och äter mindre kött.

Stadsbornas ekologiska fotavtryck är också många gånger större än det som skapas av dem som bor på landet. Vi svenskar har ett genomsnittligt ekologiskt fotavtryck på 6,4 globala hektar och ligger på 10:e plats på listan över länder med störst fotavtryck per person. Om alla andra hade ett lika stort avtryck som vi svenskar, skulle vi behöva 3,7 jordklot i stället för det enda vi har. Hej hopp!

Marie Selander

Annons: