När ekorrhjulet stannar

Textstorlek:
Annons:

Bitande kyla, snöknarr under kängorna och så hördes de där fina silverklockorna. När jag lyfte blicken satt en stor flock sidensvansar i krikonträdets grenverk. Jag tror att de ringde för min mamma.

Hon fick somna hemma, omgiven av sin familj – och jag vill dela med mig av ljusa erfarenheter av vår svenska sjukvård, mitt i allt det svåra.

Vi pratar oftast om vårdkris, långa köer, stressad personal, stängda avdelningar och felbehandlingar. Visst, det är en sann bild av verkligheten. Då är det ännu mer anmärkningsvärt att så många orkar ge så mycket tid, värme och omsorg.

Vi fick försiktig hjälp att orka välja ett lugnt och värdigt slut – istället för att klamra oss fast vid maskiner och mediciner i hopp om en bättringschans som inte fanns. Vi fick praktiskt stöd den sista tiden av sköterskorna i teamet för avancerad sjukvård i hemmet. Lugnt och stillsamt hittade de lösningar för att hon inte skulle ha ont eller behöva vara rädd. Strök henne över pannan och förklarade vad de gjorde även om hon verkade vara i sin egen värld. Pratade till, men aldrig om i samma rum. De såg inte bara ”sin patient” utan var noga att vi andra var med på tåget – uppmanade oss anhöriga att ta hand om oss själva också. Det behövs när det sista andetaget är draget. När draglakan och sjukhussäng inte längre behövs.

Ekorrhjulet tvärnitade den här senhösten. Tänk att döden ska behöva knacka på för att alla måsten ska framstå i sin betydelselöshet. Vi klarade oss bra utan hemgjord sill och det hembakta hårdbrödet som jag betraktat som ett absolut måste. Det blev långa telefonsamtal och många varma kramar från människor i omgivningen. Varför är det inte sådant vi prioriterar hela tiden i vardagen?

Bilden av min sjuka mamma har redan klingat bort. Det är den friska som träder fram. Och saknaden är enorm. Det är tungt att förlora sin mamma. Att inse när jag säger upp hennes mobilabonnemang att det också betyder att hon aldrig mer kommer att ringa och fråga vad jag pysslar med. Jag vet inte hur många gånger jag redan fått hejda tanken att ringa henne för att prata om stort och smått. Vem ska nu tycka att jag är den bästa och felfriaste människan på jorden?

En sak vet jag i alla fall; mamma skulle ha delat min åsikt att vi ska vara rädda om den välfärd vi har skapat, och att de människor som arbetar med att ta hand om oss i livet och döden borde ha rimliga arbetsvillkor – och rimliga löner.

Lena Näslund

Annons: