Jag, Ygeman och grundlagen

Textstorlek:

De flesta politiker (och konspirationsteoretiker) känner till ordspråket “Slösa aldrig bort en rejäl kris”. Kriser kan öppna för snabba och okonventionella lösningar. Plötsligt går det att genomföra obekväma reformer som överför oproportionerligt stor makt till den politiska nivån – reformer som för bara ett par veckor sedan hade varit politiskt självmord.

Ja, ni vet: som att stänga gränser, införa ID-kontroller, avlyssna det egna folket och begränsa föreningsfriheten.

Det var faktiskt romarna som “uppfann” diktaturen – det vill säga ett totalitärt styre, vars oinskränkta makt legitimerades utifrån behovet att skydda rikets säkerhet. När romarriket hotades av krig eller inre splittring kunde senaten välja en diktator, som under sex månaders tid fick lov att använda alla tänkbara medel för att försvara sitt land.

Lite som regeringens förslag härförleden om “särskilda åtgärder vid allvarlig fara för den allmänna ordningen och den inre säkerheten i landet.” Regeringen har gett sig på både rörelsefriheten och den personliga integriteten, allt för att skydda Svea rike. “Det är ju tidsbegränsat” försvarar sig regeringen. Jojo! Det sa diktatorerna Sulla och Caesar också, innan de störtade romarriket i fördärvet.

Minister Ygeman och hans kollegor försöker säkert göra det som de anser bäst för landet – men måste det gå så fort? “En så ingripande lagstiftning bör införas först efter en ordentlig utredning med beaktande av grundläggande rättsstatsprinciper” påpekade lagrådet i sitt yttrande.

“Grundläggande rättsstatsprinciper!” har jag utropat triumfatoriskt, gång på gång, de senaste veckorna. Jag har hållit långa föreläsningar för min familj, för katten, sotaren och alla som måste vistas i samma rum som jag mer än två minuter. “Grundlagen och lagrådet – tack och lov för dem!”

Vid frukosten fick jag dock äta upp min demokratiska självgodhet tillsammans med sconesen. Min femårige son (familjens eget lagråd) såg mig stint i ögonen. “Pappa! Du borde verkligen ha frågat innan du anmälde mig till Fältbiologerna.”

Ja, jäklar. Så var det ju. Jag hade själv brutit mot grundlagens bestämmelser om föreningsfrihet. För att inte tala om barnkonventionen! Jag hade utan att fråga anmält barnen till Fältbiologerna, eftersom jag själv var med där i yngre dagar. Jag gillar ju föreningen, de har ont om medlemmar, och allt skedde för ett gott syfte!

“Jojo, det sa Sulla och Caesar också”, replikerade mina läraktiga barn. Tur för mig och Ygeman att Sverige inte har en författningsdomstol.

Johan Eriksson