Äntligen börjar julstöket!

Textstorlek:
Annons:

I vårt kök blandas doften av brinnande ved i spisen, med doften av kanel, saffran och ingefära. Och så lite ansjovisarom från min tjuvstartsjansson.

Morgnarna är lika långa och mörka som kvällarna och de levande ljusen brinner nästan hela vår vakna tid. Det är så vackert och stämningsfullt. Allt är precis som det ska. Utom vädret. Förra veckan hade vi nytt åländskt värmerekord för december: 11,1 plusgrader. Och det är visst samma hemma hos er också. Jag läste i DN att det var lika varmt den 6:e december som på midsommarafton. En del känner ingen oro alls över detta, utan säger glatt att de tycker att det är skönt att det inte är så kallt och snöigt nuförtiden. På med hawaiiskjortan bara! Jag är själv ingen stor beundrare av vinter, men att jubla över en värme som väl helt säkert inte är som den ska, kan jag inte göra.

Det här med miljön har vi nu tjatat om genom hela mitt liv och ändå blir det bara värre. Jag minns att jag redan i tonåren började tänka att vi egentligen borde sluta att lägga resurser på att hjälpa människor och istället börja hjälpa vår miljö. För om vi inte har en miljö som det går att överleva i, så finns det snart ingen värld kvar där man kan hjälpa människor – det finns inget liv alls! Men det var ingenting jag vågade tala högt om. Jag ville ju inte bli kallad för omänsklig. Men nu har vi hamnat i ett läge där det verkar som om vi bestämt oss för att varken hjälpa människor, eller ta krafttag för att förbättra miljön.

Jag hör många stora ord, från många ”stora män”, men upplever att när det verkligen gäller att agera så är det bara den ”lilla människan” som verkligen gör det. Hur många stora företagsledare och framstående politiker står på Stockholms Central och delar ut bananer och kläder till anländande flyktingar? Hur många kan tänka sig att resa nån dag extra för att undvika att spy ut flygplansavgaser när de far runt i världen?

Och vi andra då? Vi ”vanliga”? Hur kan det komma sig att det i nästan varje bil jag möter, sitter en enda, ensam människa, medan bussarna gapar tomma? Och cyklister på landsvägen är lika sällsynta som snöbollar nuförtiden.

Det som ligger miljöarbetet i fatet, är nog att det kräver en ganska stor omställning av våra liv. Att hålla flygplanen på marken och göra något åt den miljövidriga köttproduktionen är inte lika enkelt som det kan vara att hjälpa en medmänniska – ibland räcker det med ett leende. Men vi kanske kan göra såhär: Vi kan väl börja med oss själva. Vi kan väl till exempel sluta åka till Thailand och istället ta en cykelsemester hemma i Sörmland! För det är i den lilla ändan all större förändring måste börja. Be the change! God Jul och Gott Nytt år från mig!

Niklas Lantz

Annons: