De sista sko- och sadelmakarna

Textstorlek:

​Urgammalt hantverk blomstrar i norra Turkiet. Där sys skor för hand och korgar flätas på en kvart. Men om en generation kan kunskapen vara bortglömd. Vår resereporter Anita Hedlund passade på att besöka området där man också kan se hur svårt det faktiskt är för en kamel att ta sig genom nålsögat.

Annons:

Den pontiska bergskedjan i norra Turkiet löper utmed Svarta havets sydkust och bjuder på stora skönhetsupplevelser. Ödemarker varvat med vackra gamla byar och trevliga småstäder, här växer barrskog, lövskogar och längst borta i öster vidsträckta hasselnötsodlingar.

Västvärldens turister har inte hittat hit ännu, märkligt nog gäller det också själva kusten. Den är till stor del oexploaterad för turism, och ännu så länge lever de små enkla båthamnar det lugna liv de alltid gjort och sandstränderna invaderas inte av massturismen.

Fast just nu pågår ett gigantiskt projekt med att anlägga en flygplats ut i havet vid Samsun.

– Vi älskar skandinaver, säger två servitörer på en restaurang i Samsun ute vid Svarta havskusten. Vi har arbetat vid Turkiets medelhavskust och väntar på att skandinaverna ska komma hit!

Vill man möta hantverkare och slöjdare har man också kommit rätt. Här produceras mycket, det finns rena hantverksskolor som utbildar i traditionella hantverkstekniker, men också äldre utövare, som dessvärre här som annorstädes oftast skakar på huvudet:

– Jag är den sista…

Det säger sadelmakaren i Niksar, som sitter på golvet i sin lilla verkstad och sömmar med grov nål och blå plastlina på en halmfylld åsnesadel.

– Här fanns 40 sadelmakare, nu är det bara jag kvar, säger han. Förra året gav den främsta mästaren upp, då var han 86. Förr arbetade man från tidig morgon till midnatt, folk stod i kö för att köpa åsnesadlar. Snart finns det inga åsnor kvar.

Runtom i jordbrukslandskapet ser man varför åsnorna försvunnit. Turkiets ekonomi har förbättrats, överallt jobbar och säljs små nätta traktorer, det är Fiat, New Holland och Massey Ferguson som licenstillverkas.

Det lilla formatet passar utmärkt här, där fälten oftast är små. Allt är uppodlat och kor, får och getter betar i dikesrenarna. Boskapen vallas av en iögonfallande stor och robust hund, ljus med mörk huvudmask. Rasen är också vanligt förekommande bland de talrika gatuhundarna, de ser fina ut.

– Kangal, säger den turkiska guiden, det är vår anatoliska boskapshund. Den har funnits här i många hundra år och vaktat vår boskap. Det är en hund som är mycket vänlig mot sina människor men sätter skräck i vargar och björnar.

På en gård uppe i de östliga bergen springer fem kangaler lösa omkring, de når mig nästan till midjan. De ger mig en blick men ingen av dem bryr sig mer och jag kan lugnt kliva in på gårdsplanen för att fotografera en vacker gammal visthusbod på höga stolpar.

Två meter bakom mig i en husnisch upptäcker jag plötsligt en rottweiler, inte heller den är uppbunden och jag hoppar till av ett ögonblicks rädsla – nu går den till attack!

Men den sitter orörlig, knäpptyst och ser helt undergiven ut. Kuvad av kangalerna, gissar jag. Av hundar som jagar vargar får en rottweiler lära sig sin plats i rangordningen.

– Hela Arastabasaren var full av skomakare, säger Ahmet. Han föddes 1967, började som skomakare 1980 och är nu den siste i Safranbolu att förse sina kunder med handsydda skor. Han har naturfärgade sulor och handskmjuka överdelar i olika färger liggande som ämnen, som han prylar och randsyr ihop med vaxad tråd.

Safranbolu var som hörs av namnet en gång centrum för handeln med saffran. Staden är förklarad som världsarv och det är stört omöjligt att sluta fotografera alla de gamla ottomanska husen byggda i korsvirkesteknik. Man kan övernatta i den gamla karavanserajen, som renoverats till hotell.

Vägarna är nästan metertjocka och trappstegen upp till övervåningen så höga att det kräver en viljeansträngning att ta sig upp. För att hindra kamelerna att komma upp och försöka sova hos husse? Här kan man i alla fall se nålsögat, det som kamelen inte kan ta sig igenom.

Det är en öppning i den bastanta järnskodda ytterporten, en bit ovan mark och bara en dryg meter bred och lika hög. När själva porten stängts för natten kan kamelen kan inte ta sig in eller ut och objudna gäster är i klart underläge om de försöker ta sig in.

Långt ute på landet, efter många vägval bland lervägar, hittar man korgmakaren Mehmed på en mycket enkel gård med höns, kalkoner och ett par kangalhundar på gårdstunet. Inne i köket sätter han sig i spisvrån. Han har käppar av pil som han med kniv modell förskärare splitsar upp i tunna remsor och på tolv minuter har han svep ihop en luftig liten korg, samtidigt som han pratar.

Han utnyttjar de yttersta remsorna som har barken kvar för att skapa ett enkelt mönster.

Bland annat vitlöksodlarna köper hans korgar. I köket sitter också hans vackra sonhustru och hennes båda blyga men nyfikna barn. Dotterdottern, kanske tio år, sträcker på sig när farfar berättar att hon redan börjat göra korgar.

På ikatväveriet, Turkiets sista, är också tronföljden säkrad och produktionen går på högvarv.

Ikattyger vävs av garner där man vid infärgningen av garnet binder om delar som inte ska färgas in. Färgat och ofärgat garn får sedan bilda mönster i tyget. Väveriets ägare gick bort för ett par år sedan och sonen valde att lämna sitt arbete som imam för att istället driva tillverkningen vidare och nu arbetar hans dotter, i 20-årsåldern, också på väveriet.

När man väl fått upp ögonen ser man dessa tyger lite överallt. Den stora volymen ikattyger vävs på maskin i en liten fabrikshall med ständigt dunkande vävstolar.

Runtom i byarna sitter många kvinnor och väver dessa intrikata tyger för hand. Det kräver sina mästarväverskor, som kan balansera på en fot för att använda den andra tillsammans med båda händerna för att hålla ordning på trådarna.

– Det första jag såg var en vävstol, säger en glad väverska, jag fick ligga och sova under bommen när min mamma vävde. Jag vävde själv innan jag riktigt nådde tramporna och så småningom hade jag min dotter på ryggen när jag vävde. Hon arbetar nu också i väveriet.

I Safranbolus medfarna hantverkskvarter klingar hammare mot städ. Med uttjänta fjädringar från lastbilar som råvara skapar smeden Orhan hackor, en modell av redskap som inte finns hos oss men som används mycket i Turkiet.

– Kommer du från Sverige, ropar han. Mitt städ kommer också från Sverige. Det fraktades hit med häst via Istanbul för 200 år sedan!

Anita Hedlund

Annons: