Bilder vi aldrig glömmer

Textstorlek:

Jag riggade min systemkamera balanserandes på två hinkar i olika storlek som hade placerats på en väggfast bänk. Sen ställde jag in bländare och tid innan jag rusade fram till mitt gjutjärnsbadkar, kastade mig i och drog ner bikiniöverdelen. Man och två barn hade dressats i kläder som jag valt. Bilden var regisserad och jag hade en klar idé om hur den skulle se ut. Den här sommaren för sisådär femton år sedan hade det regnat oavbrutet och när det äntligen blev en fin dag så skulle det fotograferas. Det knorrades en del för det enda familjen ville var att dra mot stranden.

Maken skulle sitta vid ett bord och i en skålande pose hålla ett champagneglas mot mitt där jag satt och ljuvt leende tittade honom i ögonen. Sonen, iklädd golfoutfit, skulle ståendes hänga på sin golfklubba och titta in i kameran. Dottern klädd i en vacker spetsklänning och hatt hade fått instruktioner om att stå lutad mot badkaret och se sina föräldrar skåla i bubbel. Badkaret, som jag några år tidigare grävt upp ur komposten vid torpet, målat vitt och prytt med guldtassar stod placerat under en stor ek. Det hade draperats med ett skirt tyg som hängde ner från en gren. När bilderna skulle hämtas i fotoaffären frågade den manlige expediten vem som hade tagit bilden. Det var ju jag som sprungit upp och ner från badkaret för att få till den perfekta julkortsbilden. Idag hänger ett foto från den minnesvärda dagen i guldram i vårt badrum. Måhända en stereotyp bild, men jag blir alltid varm i hjärtat när jag ser familjen samlad på den.

Varm i hjärtat blev jag däremot inte när jag för några veckor sedan, i sociala medier, fick se en bild på en liten död pojke uppspolad på en strand vid den turkiska semesterorten Bodrum. Han var klädd i en röd t-shirt, blå shorts och sina små gymnastikskor. Jag ska säga precis vad jag gjorde. Jag såg den, fick ont i magen och skrollade snabbt förbi. Sen svalde jag och återgick till att titta på den livlösa pojken med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Denna bild, tagen ur verkligheten och det fasansfulla som sker i Islamiska Statens spår, har fått människor att öppna sina hjärtan.

Den syriske flyktingpojken Aylan Kurdi blev bara tre år. Han drunknade under flykten över Medelhavet. Samtidens stora flyktingtragedi, som blev ordentligt gripbar först när bilden på ett dött barn publicerades. En bild som har förändrat många människors sätt att se på det fruktansvärda som pågår. En bild som har fått människor att skänka pengar till olika organisationer. En bild som, på min näthinna, aldrig går att sudda ut. Måtte Unionen och övriga världens ledare snabbt finna en lösning på hur IS härjningar ska stoppas.

Kerstin Svensson