Poliser är också människor

Textstorlek:

 

Klicka här om du vill lyssna när Kerstin Svensson läser sin krönika

Jag tryckte gaspedalen i botten och la mig nära, precis bakom den polis som hade kört på tok för fort förbi en lågstadieskola där barnen hade rast. Hastighetsskylten där visade 30. Under en lång 50-kilometerssträcka hade jag, på lagom avstånd, legat bakom polisbilen och när han inte bromsade in ilsknade jag till. En bekant till oss fick några månader tidigare böter och miste körkortet efter en liknande händelse. Helt rätt enligt Trafiklagstiftningen, men att en polis, som inte har ett brådskande ärende inte sänker hastigheten fick mig att reagera starkt.

Jag följde efter polisbilen som stannade vid en bensinmack, körde fram till polismannen som nu var i färd med att tanka, rullade ner rutan och frågade om jag fick ställa en fråga. ”Visst”, sa han och kom fram till mig. ”Gäller inte samma regler i trafiken för dig som för mig?”, undrade jag. Nu förändrades hans tilltal, han stirrade ilsket på mig och frågade vad jag menade med det. Jag beskrev vad jag hade sett och att han, förmodligen utan att tänka sig för, fortsatt att köra i en hastighet av 50 kilometer istället för 30. Han svarade inte på frågan utan förklarade att jag inte körde så fort som jag trodde. Jag förstod inte hans resonemang. Om jag ville kunde han visa mig och förklara. Om jag åkte med honom till ett industriområde så skulle jag med hjälp av en fartkamera få veta hur fort jag egentligen körde. ”Visst”, sa jag. ”Har du tid, arbetar inte du?”, replikerade han. Mitt svar blev kort och gott ”frilansjournalist och jag har tid”.

Han instruerade mig att passera honom i en hastighet av exakt 50 kilometer. Jag gjorde som jag blev tillsagd och rullade sen upp jämsides med polisbilen. Fartkameran visade på 43 kilometer. Vi hamnade i en diskussion och först när en kvinna kom fram och behövde polisens uppmärksamhet, släppte han garden och konstaterade att han nog hade kört lite för fort.

Jag har flera gånger fört det inträffade på tal när jag träffat poliser som jag känner och har alltid fått samma svar. Polisen har rättigheter. Vi talar ofta om civilkurage, ändå vittnar människor då och då om att folk passerar utan att ingripa när en person utsätts för misshandel på stan. Jag reagerade spontant utan att tänka på vem som hade gjort vad.

Något år senare såg jag ovan nämnde polisman på en danstillställning och bestämde mig för att bjuda upp. ”Jag tycker mig känna igen dig”, sa han där vi virvlade runt. Han fick betänketid. Snart nog mindes han. ”Varför sa du inte direkt att du körde för fort?”, var min givna fråga. Jo, han hade helt enkelt suttit i andra tankar och blivit överrumplad av min fråga, men alla är vi människor, alla gör vi misstag.

Kerstin Svensson, radiopruducent