Partiledarfrågan

Textstorlek:

 

Hur mycket beror det på partiledaren om det ska gå bra eller dåligt för ett politiskt parti?

Kring den frågan håller den borgerliga alliansen i Sverige nu på att utvecklas till ett enda stort forskningsunderlag med ett flertal olika variabler inom sig.

Vi har Moderata samlingspartiet som nyligen bytt från en medelålders manlig till en något yngre kvinnlig ledare med samma politiska profil som den manlige föregångaren.

Vi har Kristdemokraterna som också – och alldeles i dagarna – bytt från en medelålders manlig till en mycket ung kvinnlig ledare med en mer högorienterad profil än den manlige föregångaren.

Vi har Folkpartiet, vars manlige partiledare deklarerar tydligt att han vill sitta kvar, samtidigt som han öppnar för att ändra sin profil i riktning vänsterut.

Vi har Centerpartiet, vars unga kvinnliga och tydligt liberala partiledare väntas nedkomma med sitt första barn i höst och då till vikarie får en gråhårig man med rondör och emfatiskt socialt engagemang.

Kort sagt: Hur ska det gå?

Det enda vi vet är hur det har gått så här långt för moderaten Anna Kinberg Batra att träda till och för folkpartisten Jan Björklund att sitta kvar. Svaret är väl att det har gått hyggligt snarare än fantastiskt.

Kinberg Batra har en del missnöjda andar ur partiets äldre garde att brottas med. Detta garde ogillar decemberöverenskommelsen med regeringen om hur budgetpropositionerna ska lotsas igenom kammaren fram till 2020. Kinberg Batra hävdar förtjänstfullt i den interna moderatdebatten hur det viktigt det är att tänka runt hörnet, det vill säga på tiden efter nästa val 2018, då det åter kan bli alliansens tur att regera och dra nytta av samma överenskommelse. Men debatten tar mycket energi för henne under tiden.

För Jan Björklund har det pekat tydligt nedåt efter valet. Från att ha varit ett stabilt parti i alliansen har Folkpartiet blivit ett av de mest sårbara. Många där vill nu ha bort Jan Björklund men ingen motkandidat vill visa sitt intresse, vilket gör att han troligen sitter kvar ett tag till. För att hantera den interna kritiken låter Björklund plötsligt mer som en social- än en kravliberal. En hårdprofilerad försvarspolitisk linje, som majoren Björklund själv bottnar i, är aningen osäker som framgångsmodell.

Kristdemokraterna har med valet av Ebba Busch Thor i hög grad gjort medierna till viljes. Busch Thor är ett namn som Stockholmsjournalisterna råkar känna till, och att hon själv kallar sig ”höger” gör det ännu enklare för dem att hitta vinklar och rubriker. Men hjälper det?

Och vad betyder det, till sist, för Centern att under en längre tid få sin populära Annie Lööf ersatt av Anders W Jonsson? En annan röst, en medelålders man med delvis annorlunda erfarenheter? Bara framtiden och opinions-instituten har svaren.