Skräcken griper tag

Textstorlek:

 

Klicka här om du vill lyssna när Kerstin Svensson läser sin krönika 

Sjutton gånger åkte jag fram och tillbaka över Strängnäsbron under en och samma fredag. Första gången grät jag, den sista skrattade jag högt. Det var slutklämmen på min KBT-terapi där jag skulle exponeras för faran, det vill säga den att själv köra bilen över en hög bro och få kontroll över min outhärdliga rädsla. Kognitiv beteendeterapi inleds med en beteendeanalys av samspelet mellan individ och omgivning. Analysen syftar till att kartlägga orsakerna till problemet. Vi kom aldrig fram till vad som orsakade mina problem, men vad gjorde det när jag till slut ändå körde bilen över bron utan att dö av skräck. Sen handlar det om att fortsätta exponera mig för faran för att träna på, och få insikt i, att jag faktiskt klarar det.

Det hela började en sensommardag för sisådär femton år sedan när familjen var på väg hem från Västkusten och vi valde en annan väg hem än den vi brukade åka. Jag har alltid gillat det som är fartfyllt, högt och spännande.

Jag har kört genom Rocky Mountains i USA utan att blinka, men väl uppe på Uddevallabron ville inte min fot trycka ner gaspedalen ordentligt. Jag tappade fart och gled över i vänsterfilen för att slippa ligga nära broräcket. Hjärtat slog som en stångjärnshammare i bröstet, det hettade i ansiktet och värkte i benen. En underlig känsla som jag aldrig tidigare hade känt. Idag är jag väl förtrogen med den.

Jag har tagit för vana att alltid kolla kartor för att ta reda om det finns några broar när jag ska ut och köra ensam i bil. Jag väljer alltid omvägar och lyder inte min terapeuts råd om att exponera mig.

Jag kan erkänna att jag gjort något så tokigt som att backa på Strängnäsbron när jag en gång försökte mig på ett träningspass. Jag påbörjade mitt vansinniga tilltag innan jag tog mitt förnuft tillfånga och faktiskt körde över broskrället. Känslan i kroppen efteråt kan liknas vid den efter ett maratonlopp. Jag var helt slut.

Under några års tid ringde jag alltid till min man när jag skulle passera Hjälmaresund och den bro som högt går över Hjälmaren, men som inte kan mäta sig med Strängnäsbron eller ännu mindre den i Uddevalla. Han visste precis vad han skulle göra, ställa ett par lite kniviga frågor som krävde eftertänksamma svar. Vips var jag över och samtalet kunde avslutas. Idag klarar jag den bron galant.

Vi har stor släkt i Danmark och jag ser landet som mitt andra hemland, men jag har aldrig kört över Öresundsbron. Ölandsbron kommer jag nog heller aldrig över körandes i bil. Svinesundsbron ska vi inte tala om, den kommer jag definitivt aldrig att ratta över. Vad är det då som jag är så rädd för? Att jag plötsligt ska köra över broräcket och ner i vattnet? I bakhuvudet finns minnen från när Tjörnbron rasade, men jag tror inte att det är skälet till min broskräck. Under åren har jag analyserat vad som händer i min kropp, men jag har tyvärr inte hittat ett effektivt sätt att hantera problemet på. Förmodligen handlar det om att våga släppa kontrollen och att lära om. Jag kanske skulle köra ett rejält träningspass över Strängnäsbron igen.

Kerstin Svensson, radioproducent