Dags att ta itu med mina ambitioner

Textstorlek:

 

Den svenska vintern är verkligen förrädisk. Mörkret annekterar mig, det äter sig in i skallen utan att jag ens hinner märka något. Allt brukar kännas rätt okej fram till början av november – men så sugs jag plötsligt in i den där becksvarta, iskalla tunneln igen. Slurp!

Därefter följer flera månaders trögflytande tillvaro i ett mörker så kompakt att det berövar mig både ork, lust och förmågan att ens drömma om ett annat liv. Man vänjer sig. Efter ett tag känns det helt normalt att halka omkring i halvdunklet med fotsprickor, näsdropp och en ständigt smygande kräksjuka.

Men så kommer äntligen sportlovsveckan, denna underbara vecka åtta. Det är som att någon däruppe knäpper med fingrarna, och plötsligt förstår jag: Herregud, nu har vi varit där igen! Det är som att väckas ur en djup hypnos. Vi släpps äntligen ut ur den förbannade tunneln.

Det ljusnar, hönsen värper igen, talgoxarna ti-ti-fyar och ett stillsamt takdropp får nya djärva tankar att spira. Ja, just – det är ju så här det känns att leva! Man kanske skulle ta och raka sig, beställa lite virke och snickra klart den där verandan som jag påbörjade – låt mig nu se – var det natten till midsommaraftonen för snart fem år sedan?

Ljuset för ju tyvärr även med sig en förpliktigande klarsyn. Plötsligt ser jag allt det där som vinterdunklet dolde: de övertaliga ungtupparna som måste nackas, en takpanna har tydligen blåst ner, rost, röta och flagnande färg måste åtgärdas. Jag är omringad av halvfärdiga bodar, verandor och bryggor.

Mina ofullbordade ambitioners monument. Jorå, det finns en del att göra.

Världsläget har också förändrats totalt under den senaste mörkerperioden. När jag nu börjar vakna upp ur vinterdvalan talas det om ett tredje världskrig och civilisationernas kamp i samma andetag på nyheterna. Samhällskroppen har belägrats av ett mörker och en kyla som inte vill släppa taget så lätt. Det börjar likna permafrost.

Jag önskar att jag kunde göra mer. Stoppa IS, terrorismen, det skenande kriget i Ukraina, främlingsfientligheten, klimatkatastrofen. Jorå, det finns en del att göra.

Förmodligen nöjer jag mig med att snickra klart verandan. I år igen. Ungtupparna och den stundande blodsutgjutelsen i hönsgården får nog min fru ta hand om den här gången. Kriget i öst, terrorn och allt det andra – ja, kanske att jag orkar ta itu med det framåt midsommar. Men inte just nu, inte mitt i vecka åtta.

Johan Eriksson