Vi är alla Charlie Hebdo!

Textstorlek:

 

I Paris i söndags  gick 1,5 miljoner människor tillsammans i den största demonstration som någonsin ägt rum i Frankrike. Sida vid sida gick alla sorters människor från olika etniska grupper och religioner; ateister, judar, muslimer, katoliker och protestanter, statschefer, hbtq-personer, cispersoner, gamla och unga.  Det var mäktigt att se ett  Place de la Republique som var fullständigt överfyllt av människor. Det var också mäktigt att stå på Sergels torg i Stockholm i en manifestation med samma syfte, nämligen för att visa solidaritet och för att värna yttrandefriheten.

I vinande snö stod över 3 000 personer med uppsträckta pennor mot himlen, pennan som blivit en symbol för det fria ordet. Vi har tagit det för givet, vi som också  trott att demokratin är en självklarhet.

För det är den ju inte, både demokratin och yttrandefriheten måste ständigt försvaras, påtalas och värnas. Självcensuren står och lurar bakom hörnet, kanske håller vi tyst när någon fäller en rasistisk kommentar, kanske orkar vi inte ta debatten när någon annan fäller en sexistisk kommentar.

Och vi gör det så  lätt för oss själva, förenklar verkligheten i ett ”vi och dom tänkande” där rädslan blir vår största fiende, rädslan för det som är annorlunda, för de som är olika oss.

Det som skedde på Charlie Hebdos tidningsredaktion var ett fruktansvärt brutalt terrordåd, ett i raden av vansinnigheter som skett i i olika religioners namn: den långvariga blodiga konflikten på  Nordirland mellan katoliker och protestanter, korstågen, inkvisitionen,  Klu klux klan i USA som tog sig rätten att lyncha och prygla människor med annan hudfärg, de kristna som massmördade muslimer  i Bosnien, den ständigt pågående blodiga motsättningen mellan shia- och sunnimuslimer. För att nu nämna några. Det ständiga dödandet, slaktandet, hatet.

Jag tänker på den unge polismannen som sköts ihjäl utanför redaktionen i Paris, han som själv var muslim och som stod där och försvarade en tidning som faktiskt drivit med just hans profet liksom de hade drivit med alla religioner och med maktens människor, och med poliskåren. Varje religion, varje sorts makt måste kunna synas, gäckas, vändas ut och in på.

Och skrattas åt. Det är så att säga grundvalen till demokratin. Han stod där och försvarade yttrandefriheten, själv var han muslim och dödades av en som säger sig tillhöra samma religion.

”Inte i vårt namn”,  måste vi nog säga, oavsett om  vi är muslimer, kristna, socialister eller liberaler. Ingen kan någonsin  mörda i vårt namn. Aldrig någonsin.

Och rädda må vi inte vara, för det är precis det som terroristerna och rasisterna vill. Not afraid!

Je suis Charlie, helt enkelt.

Marie Selander