Politiken som egoistiskt medel?

Textstorlek:

 

Du är gammal. Och du har bra pension. Du kan ju ta det lugnt. Varför håller du på med det här?

Ett nästan fyra timmar långt kvällssammanträde hade nyss avslutats. Med visst besvär krängde jag på mig min tunga vinterrock, vilket antagligen fick mig att framstå som än skröpligare än jag egentligen är. Kanske var det därför en av kamraterna i kommunfullmäktige tog sig rätten att, som jag först tyckte, så ofint påminna mig om min förgänglighet.

Vad då? Jag är inte så mycket äldre än du, tänkte jag säga men svalde dessbättre den sanna men småsinta repliken innan jag hann uttala den. Jag insåg att det inte tjänade något till att förneka att jag får anses vara en gammal man. Särskilt som jag själv försökt göra en poäng av att jag gör come back i kommunfullmäktige (Katrineholm) efter 30 års uppehåll.

Jag förstår förstås inte vad storleken på min pension har med saken att göra. För jag kan inte tänka mig att någon engagerar sig i kommunpolitiken enbart för att dryga ut sin pension.

Men det var inte läge att munhuggas så jag valde att undvika all konfrontation. Med ett vagt hummande bekräftade jag i princip fullmäktigekamratens och medpensionärens båda påståenden och gick haltande min väg.

Det hade snöat en aning och frusit på. Vägen hem var mörk och halkig och viltet inte att lita på. Sakta och försiktigt körde jag hemåt i senkvällen och fick tid att fundera över frågan jag inte svarade på: varför håller jag på? Jag behöver ju inte!

Nog för att jag vill försöka vara till någon sorts samhällsnytta, men min närvaro på några sammanträden gör nog varken till eller ifrån i det avseendet. Och visst är det roligt med makt, om än aldrig så lite. Men som menig ledamot i opposition är makten knappast tillräcklig för att motivera ett engagemang.

En annan av fullmäktigekamraterna, som i likhet med mig återinträtt i kommunpolitiken som pensionär, fick en fråga av sin hustru: Vad vill du med det här? Jag tror inte hon fick något svar.

Det är något med politiken som lockar. Men vad?

När jag svänger in på gården hemma slår det mig. Motvilligt tvingas jag tänka tanken för mig själv att det kanske inte alls handlar om något ädelmod.

Visst vill jag göra något bra, något nyttigt. Men i den mån jag kan åstadkomma något bra är det, hemska tanke, kanske bara ett rent egoistiskt medel. Ett medel för att tillfredsställa mitt ego.

Med andra ord. Kanske handlar det helt enkel om något så trivialt som ren fåfänga. Jag inbillar mig inte att jag är behövd. Men att få låtsas att jag är någon, att jag fortfarande betyder något. Det kanske räcker som drivkraft.