Ibland gör jag helt urbota dumma saker

Textstorlek:

 

Klicka här om du vill lyssna när Kerstin Svensson läser sin krönika

Iklädd kappa och tunna byxor tog jag klivet rakt igenom den drygt meterhöga snövallen som var upplogad mellan grannens husvägg och en stor sten. Måtte ingen granne se mig nu, tänkte jag när jag pulsade genom snöhögen. När jag väl tagit mig förbi hindret såg jag ut som en vandrande snögubbe.

Under tjugo års tid passerade jag alltid till höger om stenen på väg till vårt garage. På väg från garaget var det samma sak, stenen skulle vara på höger sida på min väg hem. Den låg nära grannens husgavel och vintertid plogade fastighetsskötaren alltid upp en stor snövall precis just där. Det var en tvångstanke som bet sig fast.

Jag vågade aldrig riskera att passera stenen till vänster. Inom psykologin använder man termen magiskt tänkande som beskriver små barns bild av orsak och verkan. Den passar väl in på mig.

För vuxna kallas uttrycket vidskepelse. Så okej, det är väl vidskepelse det handlar om. En annan gång kom jag hem från ett träningspass på längdskidor. På väg från garaget, bärandes mina skidor, var det återigen en stor upplogad snöhög mellan stenen och husfasaden. Strax intill stod några grannar och samtalade. Jag insåg snabbt att det skulle se märkligt ut om jag skulle forcera igenom all snö när gångvägen intill var plogad, men jag hade inget val. Jag tog sats och pulsade igenom snön varvid grannarna tystnade och stirrade på mig. Jag låtsades inte om dom, men insåg att det måste sett urbota dumt ut. Dessutom var mina kläder fulla med snö då jag vandrade hemåt.

Jag gör andra konstiga saker också, men jag är nog inte helt ensam om att undvika A-brunnar. Däremot tar jag gärna några extrasteg för att få kliva på K-brunnar. Kärlek, ja det är kärlek det. Frågan är om kärleken varit extra påtaglig efter några hopp på brunnslock med bokstaven K, apropå orsak och verkan.

Jag rycker alltid i den dörr jag har låst för att säkerställa att den verkligen är låst. Jag kollar om spisen är avslagen och kylen ordentligt stängd innan jag lämnar hemmet. Säkerhetskollen har blivit en ren rutin.

Trots det har jag vid tre olika tillfällen ringt till min man när jag tidiga morgnar har suttit på tåget mot arbete i Stockholm, helt säker på att jag absolut inte har dragit ur elsladden till strykjärnet. Mannen har då cyklat hem från sin arbetsplats och alltid kunnat konstatera att sladden har varit utdragen. Det tog tjugofem år innan jag kom på den smarta idén att köpa en timer till strykjärnet.

Nu har vi klivit in i ett nytt år och jag har, förutom att undvika onyttigheter, bestämt mig för att träna på att inte vara så magisk i tanken. Det är mitt nyårslöfte. Jag ska släppa på alla måsten och de tvångstankar som under åren har hållit mig i ett fast grepp. Har du några nyårslöften förresten?

Kerstin Svenson, radioproducent