Jag bytte namn helt enkelt

Textstorlek:

 

Klicka här om du vill lyssna när Kerstin Svensson läser sin krönika

Det är inte så roligt att heta Kerstin. Nej, jag tyckte verkligen inte det när jag gick på högstadiet. Då, på 70-talet, hette kompisarna Carina, Susanne, Annika eller Eva.

Pappas syster hette Kerstin och jag tror att jag fick det namnet bara för att han gillade henne så mycket. Själv tyckte jag att det var lite av ett tantnamn.

Som 22-åring påbörjade jag en mediautbildning i Stockholm. När jag träffade mina kurskamrater första gången och vi skulle presenteras oss för varandra tänkte jag, det är nu eller aldrig. När det var min tur så sa jag, ”Kim”. Självklart var det ingen som reagerade på det, utan nästa student presenterade sig. Jag däremot tappade helt koncentrationen på vad de andra hette. Vad hade jag sagt? Nu gick det inte att ändra sig. Det där med identitet och namn sitter djupt.

Under min uppväxt ville jag heta Kim. Det var sportigt, tyckte jag. Men hur skulle jag förklara det här för dom där hemma? Det kändes lite märkligt. Jag viskade namnet lite tyst för mig själv. Det kändes riktigt bra faktiskt.

Dagen efter ringde min pojkvän till studentkorridoren och frågade efter mig. Kerstin, nej det finns ingen Kerstin här, fick han till svar. Senare samma kväll ringde jag upp honom. Han tyckte inte att mitt tilltag var någon bra idé, trots det är vi gifta idag. Hur som helst, under hela studietiden var jag en Kim, men bara där och inte bland familj, släkt och vänner här hemma.

Tjugo år senare var jag på en personalfest med Sveriges Radio. Under välkomstdrinken stod jag tillsammans med personalen från min region då plötsligt en studiekamrat, som jag inte sett på lika många år, stegade fram till mig.

Hej Kim, utbrast han högt och kramade om mig. Folk runt omkring tittade förvånat på mig samtidigt som jag viskade till honom att jag egentligen heter Kerstin. Då var det fler än en person som ville veta vad detta namnbyte handlade om.

Min bonusson Johan har tagit till sig Kim, men mest för att han tycker att det är en knäpp och lite halvrolig grej att byta namn bara så där. När han för två år sedan blev pappa till en liten tjej så valde han att inte kalla mig bonusfarmor eller det lite krångliga namnet Kerstin. Det fick helt enkelt bli Kim.

När jag tänker på lilla Kerstin i Astrid Lindgrens barnbok ”Alla vi barn i Bullerbyn” finns det något rart över namnet. Precis som när jag ser på Johans kompis lilla dotter, som dom valt att döpa till Kerstin.

Johan berättade att han läst på facebook att ”Kerstin sitter naken på bordet och kladdar med maten”. Då hajade jag till innan jag förstod att det var kompisens barn det handlade om.

Det är väl så att det går mode i det där med namn, men även som femtio fyllda är Kerstin fortfarande ett tantnamn för mig och jag är självklart ingen tant.

Kerstin Svenson/Radioproducent