Det osäkra valet

Textstorlek:

 

Stefan Löfven valde det osäkra före det säkra. Efter sitt budgetnederlag i onsdags eftermiddag hade han kunnat avgå, dumpa Miljöpartiet och bilda en ny socialdemokratisk enpartiregering. Det hade muntrat upp Sverigedemokraterna väsentligt utan att han ens hade behövt andas åt deras håll. Samtidigt hade han avsevärt ökat möjligheterna att träffa uppgörelser över blockgränsen.

Men så fingerfärdig var inte statsministern. I stället ut-basunerade han att ett nyval ska ske den 22 mars nästa år. Han valde det i särklass dyraste och mest oförutsägbara alternativet i sin strävan att kunna regera landet.

Valet ska handla om den rödgröna regeringens nedröstade budget, säger nu både Stefan Löfven och Gustav Fridolin, därmed signalerande att de också bundit sig samman i en slags allians.

Nej, säger Sverigedemokraterna, det ska bli en folk-omröstning om invandring.

Hur det blir med det vet bara framtiden; också det ett osäkerhetsmoment som heter duga. Att de borgerliga allianspartierna hellre rör sig över hela den politiska spelplanen än bara det hörn som SD trivs bäst i är rätt uppenbart. Men hur väljarna uppfattar saken – och om det parlamentariska läget blir ens ett uns bättre efter nyvalet – kan nog ingen säga på förhand en sådan här gång.

Vinner SD på nyvalet? Gillar deras nyvunna väljare från Moderaterna deras beteende? Gillar grå- och facksossarna Löfvens allt intimare umgänge med miljöpartisterna? Hinner Moderaterna få sin nya partiledning känd? Kan Folkpartiet tända om efter sitt valnederlag? Orkar KD över spärren? Kan Annie Lööf återupprepa sin strålande valinsats från i höstas? Frågorna är sannerligen många.

Att det blir en hårdare och smutsigare valrörelse, en valrörelse mindre präglad av samförstånd än de tidigare, det får vi nog tyvärr räkna med.

Stefan Löfven satte den tonen direkt när han efter nedröstningen i kammaren anklagade alliansen för att tillsammans med Sverigedemokraterna ha svikit sitt löfte att låta det största blocket regera.

Vad menade han att allianspartierna skulle ha gjort? Skulle de ha röstat nej till sin egen politik? Vad de gjorde var ju att de följde den praxis som alla partier dittills följt i budgetomröstningar. Det som hände utom alliansens kontroll, och som åstadkom Löfvens budgetnederlag, var att SD bröt mot praxisen och inte lade ned sin röst när det egna förslaget fallit.

Att alliansen röstade på sin politik var minst lika självklart som att regeringspartierna och Vänstern röstade på sin. Dessutom hade alliansen, i motsats till de inbördes kompromissande regeringspartierna, sin politik ograverad från valrörelsen, helt enligt sitt löfte till väljarna. Att hålla vad man lovar är faktiskt ingen struntsak.

Vad man sedan tycker om blockpolitiken är en annan sak. Utan den hade vi dock inte haft någon växling vid makten – varken på 70-, 80-, 90- eller 2000-talen. Hur bra hade det varit?