Drabbad av tävlingshets

Textstorlek:

 Ljudfil – Drabbad av tävlingshets

(Klicka på länken ovan för att lyssna på Kerstins krönika. Filen öppnas som Mp3-format.)

 

Jag vek tvätt och la den på plats i skåp och lådor samtidigt som min bonusson Johan hade en lekkompis hemma. Dom hade gjort upp en löparbana genom lägenheten, från sovrummet genom vardagsrummet och ut i hallen med målgång i Johans rum. Dom klockade varandra från start till mål och tävlade om vem som var snabbast.

En tanke flög upp i mitt huvud där jag gick med mina tvätthögar. Jag konstaterade tyst för mig själv att jag borde kunna slå deras bästa tid. Killarna, vid den tiden nio år gamla, spelade fotboll och var idrottsintresserade i största allmänhet. Båda födda med samma tävlingsinstinkt som jag. Så efter ett flertal vändor genom rummen kunde jag inte låta bli att fråga om dom ville klocka mig på samma sträcka.

Jag vet egentligen inte vad Johan tyckte om mitt förslag. Kanske skämdes han för sin bonusmamma, men upp till bevis. Jag ställde mig laddad, för att tävla, på tröskeln i sovrummet. Klara, färdiga, gå! Jag kastade mig fram som en tok och tog den nittiogradiga svängen i hallen galant, men halkade på hallmattan och for pladask ner på rumpan med fötterna i vädret. Sen kanade jag rakt in i skostället av trä som kraschade.

Jag slog mig rejält, men visade inget för grabbarna. Jag haltade snabbt in i sovrummet och la mig kvidandes på sängen. Långt bort hörde jag två nioåringar som inte kunde hålla sig för skratt. Trots den upplevelsen har jag ännu inte lärt mig att styra tävlingshetsen.

Några år senare var familjen bjuden på ett födelsedagskalas hos grannen. Det var sommar och många gäster njöt god mat och umgänge i deras trädgård. På gräsmattan hade värdparet satt upp ett badmintonnät. Grannens vuxna dotter försökte locka till match, men det var ingen finklädd gäst som var sugen på att spela. Hon utmanade mig, men jag tackade nej. Det gick ju inte för sig att spela badminton i lång klänning och finskor. Hon försökte enträget att få någon spelpartner och till sist kunde jag inte låta bli. Ett set kunde vi väl spela.

Jag har spelat en del badminton och tänkte att henne spöar jag säkert, men ack vad jag bedrog mig. Hon vann första setet och nu var det min tur att tjata. Vi kör ett set till. Hon vann det andra också och det tredje…

Om ni försöker se situationen framför er, hur jag for där fram och tillbaka i min klänning (skorna hade jag kastat av mig i ett tidigt skede) jagandes den lilla fjäderbollen som vägrade att gå min väg. Jag lärde mig inte så mycket av den förlusten heller. Genom åren har det blivit några flera sådana situationer. Ibland har jag vunnit och en del gånger har jag förlorat.

Pierre de Coubertin var mannen som skapade de moderna olympiska spelen, han myntade det välkända ordstävet ”Det viktigaste är inte att segra, utan att kämpa väl”. Nu tränar jag mig på att inte se resultatet, utan njuta av upplevelsen istället och göra den så bra jag kan. Ofta försöker jag låta klok när andra diskuterar prestationer och talar ofta om att vägen mot målet är det viktigaste.

Ibland undrar jag om jag försöker lura mig själv. För det är en jäkligt härlig känsla att vinna, men i dag räcker det med att tävla mot mig själv… tror jag.

Kerstin Svenson