En förfärlig åldersnoja (inkl. ljudfil)

Textstorlek:

Ljudfil – En förfärlig åldersnoja

(Klicka på länken ovan för att lyssna på Kerstins krönika. Filen öppnas som Mp3-format.)

Det måste väl få vara okej att säga att jag har en kris? Så nu säger jag det, ”jag har en kris”. Den grundar sig i att jag närmar mig slutet av första halvlek i livet. Det är bara några få dagar kvar tills jag fyller 50 år. Det gör nästan ont bara av att skriva ner siffrorna, att se dom och veta att det är precis så. Jag har alltid sagt till andra att varje födelsedag bör firas med en fest. Att fira livet, att vi finns här och nu, det är det stora. Alla har inte haft samma uppfattning och nu är det helt plötsligt omvänt. Många håller inte med när jag talar om krisen som tagit ett fast grepp om mig, men jag kan inte hjälpa det.

Progressiva glasögon, ortopediska skoinlägg och irriterande, nattliga svettanfall är nya erfarenheter som har blivit en del av min vardag under detta 49:e år. Det är bara att acceptera, får jag höra. Det är en del av livet har det sagts. Om jag försöker förstå varför jag reagerar så starkt vid tanken på att fylla jämt så handlar nog mycket om att kroppen har förändrats. En och annan krämpa och morgonstelhet har smugit sig på, trots att jag tränar aktivt flera gånger i veckan. Uttrycket att ”invändigt är jag densamma som jag alltid har varit, det är bara utsidan som åldrats” har plötsligt blivit tydlig för mig. Rynkorna är ett faktum, men Kerstin på insidan är fortfarande som hos en 30-åring. Förhoppningsvis med flera erfarenheter som jag så klart inte vill vara utan idag.

När jag fyllde 40 var livet en fest. Jag bjöd in familj och vänner och vi firade natten lång. Jag kände att tryggheten hade landat som en fast bas i kroppen. Upplevelsen och glädjen över att ha alla nära och kära där var fantastisk. Jag kände mig rik. Härom dagen bläddrade jag i det fotoalbum där firandet hade dokumenterats och såg då en betydligt yngre variant av mig själv.

Min farmor sa ofta att livet går fortare och fortare för varje år som går, nu är jag benägen att hålla med henne. Då, som liten flicka, förstod jag inte vad hon menade. Med hennes ord i kroppen borde jag stanna upp och försöka leva här och nu. Njuta av livet och vara tacksam för det jag har. Jag har fått en bättre hållning tack vare sköna inlägg i skorna, glasögonen blev en snygg accessoar och den fruktade övergångsåldern har gjort att jag slipper blödande perioder varje månad.

Det är en styrka att kunna ändra sig, är kloka ord som jag ofta planterar hos andra. Det betyder att vi har lärt oss något nytt. Jag har förmodligen gjort det bara genom att skriva denna krönika.

Kanske blir det annorlunda dagen efter den stora dagen, som i år firas i liten skala med den närmaste familjen. Förmodligen upptäcker jag att inget har förändrats från dagen innan då jag var 49 utan att allt är precis som vanligt.

Njut sommaren, det ska jag göra när jag väl sparkat över mig själv till andra halvlek.

 

Kerstin Svensson / Radioproducent