Uppfattningar som styr oss (inkl. ljudfil)

Textstorlek:

Ljudfil – Uppfattningar som styr oss

(Klicka på länken ovan för att lyssna på Kerstins krönika. Filen öppnas som Mp3-format.)

Christer Lindarw granskade ingående min hand när jag skulle hälsa på honom. Vi träffades på en parkering invid ett café. Han skulle vara sommargäst i en porträttserie som skulle sändas i Sveriges Radio P4 Sörmland. När Christer följde mig fram till caféet kände jag hans granskande blick i ryggen. Han tittade förvånat på mig när jag enkelt öppnade dörren och bad honom göra en fikabeställning vid disken. Än mer stirrade han på mig när jag enkelt kryssade mellan borden, fram till platsen där jag riggat för inspelning, balanserande två fyllda kaffekoppar. När jag sen vant och snabbt hanterade knapparna på min bandspelare såg han i det närmaste chockad ut. När han tagit första tuggan på sin bulle utbrast han, ”jag trodde att du var blind”. Då var det min tur att se både förvånad och oförstående ut.

För att få till intervjun kontaktade jag Christers mamma. Hon lovade att ringa tillbaka och bekräfta om tiden jag föreslagit passade sonen. Vid den tiden arbetade jag på landstingets tidning för Synskadade i Sörmland och extraknäckade samtidigt för Sveriges Radio. När hon ringde svarade jag att hon kommit till Sörmlands kassettidning. Det resulterade i att hon informerade Christer att han skulle intervjuas av en blind reporter. Vi skrattade gott och det lilla missförståndet. Vips var det enkelt att mötas i samtalet och intervjun blev, som jag minns det, öppenhjärtig och naturlig.

Det är en konst att intervjua, att få människor att slappna av och glömma mikrofonen som ljudligt dokumenterar allt. Visst har det hänt en del tokigheter genom åren. Som den gången i mötet med landshövding Bo Holmberg. Han var gäst i samma sommarserie som Lindarw.

Jag hade gjort en grundlig research och läst på ordentligt för att kunna hålla ögonkontakt och slippa titta ner i mitt anteckningsblock. Två mikrofoner på stativ stod placerade på det runda marmorbordet. Bo Holmberg hade kommit rusande från ett möte i Stockholm, hängt av sig sin kavaj och lutat sig fram med båda armbågarna mot bordet. Inledningsvis var han återhållsam med privatlivet, men när han mindes tillbaka på sin barndom blev han plötsligt väldigt berörd och berättade öppet om sin uppväxt. Han satt med armarna i kors och slog sig samtidigt lite lätt på överarmarna. Ett ljud som illa fortplantade sig i cafébordet och in i min bandspelare. Jag ville inte att Holmberg skulle komma ur sitt stämningsläge. Jag la försiktigt min hand på hans ena hand och tryckte till lite lätt för att han skulle förstå att sluta med oljudet, varvid han kastade sig bakåt i tron att reportern gjorde närmanden. När jag väl förklarat hur en intervju kan bli fullständigt obrukbar skrattade han gott och den intervjun blev lika öppen och varm som den med Christer.

 

Kerstin Svenson/Radioproducent