En märklig ritual som fått förklaring

Min skyddade plats i hemmetJag har tack och lov en skyddad plats i hemmet.
Livet som Sixten II

Här om dagen fick jag en chock. Min människa stod böjd över min kattkollega Butch och väste ”nu ska du dö”! Som jag tidigare berättat är Butch den i hushållet jag brukar mobba. Av vilken anledning vet jag inte riktigt, han bara irriterar mig. Men nu blev jag uppriktigt oroad för hans skull. På lite håll såg det ut som om vår människa tagit ett ordentligt  stryptag kring hans hals och hela hennes attityd var mordisk. Jag förmodade att Butch gjort något förfärligt som pinkat i hennes skor eller mått råtta på fina mattan och jag tröstade mig att nu skulle jag äntligen få hans plats i hennes säng. Han har den bästa, längst bort från utsparkarfoten.

Men då släppte hon plötsligt taget och gick iväg triumferande med något svart i nypan. Butch var fortfarande vid liv och verkade inte ens förargad. Han påstod att han är van vid proceduren sen tidigare år. Men när människan kom tillbaka och sträckte ut fingrarna också mot min hals med den där nu-ska-jag-döda-blicken skyndade jag mig iväg.

Det skulle bli värre. Nästa dag kom hon hem med plåster på armen och   förkunnade att hon var vaccinerad. Mot oss! Det kändes förfärligt  sårande ända tills den kloke Ruben förklarade.

– Fästingsäsong! Det är bara att finna sig. Plockandet är en tradition vi har under sommaren.

I vårt hem finns en burk där människan lägger alla fästingar hon plockat av oss katter. Varje kväll, i den mån vi är hemma,  synar hon oss muttrande. Ser hon en blodsugare går hon till attack, vrider den ur skinnet och studerar den noga mot ljuset för att se att alla delar är med. Hon är skicklig men det är en märklig ritual. Jag finner mig i den som så mycket annat.

 

Sixten II