Lönemässigt är Sverige ett av världens mest jämlika länder – alla direktörsbonusarna till trots. Men när det gäller förmögenheternas fördelning råder ingen jämlikhet. Av alla länder i Europa har Sverige de största förmögenhetsklyftorna och den snabbast växande privata skuldsättningen. Främst beror det på de sedan länge skenande bostadspriserna och de bolåneskulder som följt i deras spår.

Förra året visade exempelvis SVT:s Rapport med hjälp av statistik från OECD, Statens Bostadskreditnämnd och den europeiska centralbanken ECB att svenskarnas bolån ökat mest i Europa de senaste fem åren. För att motverka bubblor på bostadsmarknaden infördes hösten 2010 ett lånetak på 85 procent av bostadens värde. Den åtgärden, hur nödvändig den än må ha varit, har dock skapat ett nytt problem. Den har nämligen gjort bostadsmarknaden ännu mer svåråtkomlig för unga personer med begränsad tillgång till sparkapital.

Svensk Fastighetsförmedlings barometer för december 2011 visar att 57 procent av alla under 25 år inte har råd med en kontantinsats på 15 procent. Ytterligare en bit upp i åldrarna, mellan 26 och 35 år, saknar fortfarande 38 procent möjligheter att köpa bostad på grund av bolånetaket. Vissa tar blancolån, andra lånar av släktingar, men väldigt många fastnar i andrahandskontrakt eller får bo kvar hemma.

Centerledaren Annie Lööf, som själv bara hunnit bli 28 år och som därför genom jämnåriga bekanta, har en högre inkännandefaktor i den här problematiken än flertalet andra toppolitiker, vill nu att Sverige inrättar ett särskilt skattegynnat bosparkonto för unga personer. Unga upp till 35 års ålder ska enligt hennes förslag få en
skatterabatt på upp till 4000 kronor per år om de sparar 20000 kronor årligen. Maximalt ska 200000 kronor få sparas på bosparkontot. Men om pengarna används till annat än bostad ska den som sparat få lov att betala tillbaka skatterabatten.

Dessvärre har mottagandet av det här förslaget varit särdeles uselt i framför allt den liberala pressen. Man har där hävdat att bolånekontot skulle kunna få absurda ekonomiska effekter. Och bland Moderaterna tycks jobbskatteavdraget ännu framhållas som lösningen på alla slags problem. Men om nu förslaget är så vanvettigt uselt som liberalbesserwissrarna vill göra gällande, varför har då ett nästan identiskt system fungerat i Norge, till stor belåtenhet, i cirka 20 år?

Vore det så korkat skulle det väl ha avskaffats vid det här laget.