Nu har det varit riktigt kallt ett tag och under vinterfågelräkningen förra helgen hade vi hela 22 arter på besök. Förr om vintrarna kom även tamduvor, men kanske har de två föregående vintrarna tagit kål på dem.

Jag växte upp på landet i södra Norrland, nära två tegelbruk.

Värmen från tegelbränningen gjorde att tamduvor och luffare sökte sig dit när kylan började komma krypande under senhösten. Elden i ugnen underhölls av en ”brännare” som hällde ner kolstybb genom små hål med järnlock som lyftes av med en sorts spiskrok. Det var som en vision av skärselden, som man hört om i söndagsskolan, när man tittade ned i det röd-oranga infernot och hettan träffade ansiktet som en örfil.  Mellan varje påfyllning av bränsle var brännaren ledig en stund och om det var den snällaste brännaren, farbror Knut, som hade kvällspasset så fanns även tid för en pratstund med oss barn. Allt var sotigt, men det var varmt och gott för både duvor och människor.

Runt jul var allt tegel i ugnen färdigbränt och hela tegelbruket lämnades öde till nästa säsong. Därmed försvann farbror Knut, värmen och luffarna, men inte duvorna. Dom verkade inte ha någon reservplan. Vanligtvis frös de ihjäl under högvintern.  Det kunde hända att en och annan ungräv lämnade konkurrensen i vinterskogen och kunde fylla magen med försvagade eller frysta tamduvor på det vinterstängda tegelbruket. En vårvinterdag då jag var sju-åtta år hade jag lekt i snön till dess alla vantar var blöta. Mamma gav mig då sina egna röda skidhandskar med sträng förmaning att inte blöta ned också dessa. Jag fick alltså inte längre leka i kramsnön och traskade iväg mot det öde tegelbruket. Plötsligt står en orädd räv cirka 10 meter framför mig. Riktigt hur det gick till minns jag inte, men när jag sparkar till en liten isklump far räven efter den och tar den precis som en hundvalp.

Den uppmuntrar mig till mera lek och i upphetsningen glömmer jag bort mig och gör snöbollar i mammas finaste tumhandskar. Jag kastar allt ivrigare och längre och vi har kul. Plötsligt åker högerhandsken iväg i kastet och räven struntar i snöbollen och väljer handsken. Jag blir förtvivlad och försöker ta igen den. Reaktionen blir att räven springer iväg med handsken och sedan är borta. Katastrof!

Hemma igen, rädd för repressalier, gömmer jag undan den återstående handsken, men jag avslöjas nästan direkt. Enligt dåtidens praxis straffades jag rätt hårt för att jag i korsförhöret efteråt framhärdade i den uppenbara lögnen att en räv tagit mammas skidhandske.  Hoppas att åtminstone ni tror mig!

Bengt-Erik Bengtsson