En enkätundersökning som verket låtit genomföra bland svenska mjölkproducenter visar på en något större optimism än tidigare år.
Under en lång följd av år har utvecklingen gått mot färre och större mjölkgårdar i Sverige. I sju års tid har Jordbruksverket låtit göra enkätundersökningar bland mjölkbönderna och omkring 40 procent brukar svara att mjölkproduktionen kommer att upphöra på företaget under de närmaste 5-10 åren. Detta har också stämt väl med hur utvecklingen blivit.
I den senaste undersökningen är det ungefär hälften så många som svarat att de kommer att upphöra med mjölkproduktion under de kommande 5-10 åren.
– Alla enkätundersökningar måste bedömas med viss försiktighet, men det finns skäl att tro att en attitydförändring är på gång, säger Harald Svensson, chefsekonom på Jordbruksverket.
Ytterligare indikationer om framtidstron inom mjölkproduktionen kommer under våren 2012. Då sammanställer Jordbruksverket uppgifter om djurskyddsgranskningar av stallar, vilket visar jordbrukarnas investeringar i bland annat nya koplatser samt ansökningar om investeringsstöd
Byggnaderna på Storgården flockas runt Mellösa kyrka som kycklingar kring en höna. Martin Andersson är tionde generationen på gården, som gått i samma släkt sedan 1600-talet. Martin kan representera den positiva trend som Jordbruksverket redovisar från den senaste enkätundersökningen bland landets mjölkbönder. Allt färre tror att de ska upphöra med mjölkproduktionen inom 5-10 år.
– Mjölken är huvudinkomsten för gården och så kommer det att fortsätta vara. Det är det jag kan och framför allt det jag vill, säger Martin.
Han gick en elutbildning på gymnasieskolan, mycket användbart på gården, men några planer på att bli elektriker fanns inte.
– Hela gården är uppbyggd kring mjölken, all odling går till djuren. Mjölken ger en grundinkomst året runt. Vissa år kan det bli ett litet överskott på spannmål som kan säljas.
– Ett normalt år är vi självförsörjande på grovfoder. Vi sår och brukar likadant varje år, sen är det väder och vind som avgör och det känns som att det slår intensivare för varje år. Förr körde vi hö hur länge som helst, nu känns det som man bara har en vecka på sig när vädret är rätt.
Mjölkbesättningen på cirka 30 kor och ungefär lika många ungdjur sysselsätter Martin och pappa Hans, som fortfarande är fullt verksam på gården trots att 70-årsstrecket passerades för några år sedan. På vintern går båda i skogen, man hugger nästan allt själva med motorsåg både i gallring och slutavverkning. Men i år är det förstås nästan bara vindfällen som ska tas tillvara. Man säljer sågtimmer och massaved och spillet går till uppvärmning.
– ”En skog äger man inte, man förvaltar den bara”, var det någon som sa. Det vi planterar nu är moget om 70 år och när vi hugger fram ekar i hagmarkerna vet vi att det kommer att bli jättefint om 150 år!
Den enda på gården som har motorsågskörkort är dock Martins fru, Pernilla. Hon har inte direkt bakgrund i lantbruk – en 4H kurs och lite hästar – däremot var båda föräldrarna småföretagare.
– Det är en bra erfarenhet att ha som lantbrukarhustru, att veta att man ibland måste jobba hela tiden. Vissa perioder jobbade mina föräldrar jämt, säger hon.
Pernilla gillar att vara med i arbetet på gården, köra traktor, utfodra djuren. Däremot är det inte aktuellt att hon också skulle jobba heltid på gården, det behövs en extern lön för ekonomin. Och om båda jobbar fulltid på gården för försörjningen blir man ännu mer låst och det blir komplicerat med barnen.
– Man vill kunna vara lediga ibland, säger Pernilla, och jag vill ut och träffa folk också! Intensiva arbetsperioder får man ta med barnen, åka ut på gärdet med kaffe och mat för att upprätthålla familjekontakten, speciellt i skördetid. Men jag kan också åka bort med barnen några dagar, så slipper Martin ha dåligt samvete för att han aldrig är hemma.
För 20 år sedan kunde man leva på 15 mjölkkor. Idag finns det inte mycket utrymme mellan hobbynivå och fabrik .
– Men det är den här storleken som är Martin, inflikar Pernilla. Han gör allting hela tiden, följer alla säsonger och gör allting själv.
– Det är alltid omväxlande, det blir aldrig enahanda, instämmer Martin. Börjar jag med ett gärde så är jag färdig till kvällen. Det finns kanske inte en rak kant på våra gärden, men det finns ratt på traktorn.
– Sen gör mjölkningen att det inte blir så långa arbetsdagar med de andra sysslorna, det märks mest vid skörd och när man går i skogen. Det blir aldrig några 8 timmar, i princip bara halvdagar, även om vi sen jobbar närmare 12 timmar alla dagar.
Till och med på helgdagar har Martin svårt att nöja sig med att enbart mjölka, det finns ju alltid sånt som behöver göras på gården, så det är Pernilla som får säga ifrån och kräva att han är lite ledig ett tag.
– Men, säger Martin, vi är våra egna, vi har inga stämpelklockor. Är det fint väder kan vi sitta en kvart extra med en kopp kaffe. Vi har många fina gärden vid sjön.
Nackdelen är att mycket av jordbrukets pengar idag ska tjänas bakom skrivbordet.
– Det är inte min grej, jag vill sälja mjölk och tjäna pengar, inte fylla i papper, då kunde jag ju ha blivit civilekonom i stället för bonde. Och det gäller att inte yrka fel avdrag, det kan drabba hårt. Det vore bättre att höja matpriserna och sänka skatterna.
Alla kalvar sparas och de egna ungtjurarna går till slakt vid cirka 250 kilo. På Storgården är man inte så intresserad av avel. Korna står uppbundna på vintern.
– Korna blir mera vana vid folk, de träffar oss ju på nära håll flera gånger varje dag. Och vi slipper avhorna dem, som man måste göra vid lösdrift. Och några stora investeringar, som till exempel en ny ladugård, finns inte ekonomiskt utrymme för.
– Det är klart att vi med det fina läget precis invid Harpsundsvägen skulle kunna dra igång till exempel en liten gårdsbutik, säger Pernilla, men ska man satsa på sånt måste man brinna för det och det gör ingen av oss.
Martin var med i arbetet på gården redan som barn.
– Jag körde traktor innan jag nådde ner till pedalerna, satt i knät och styrde, det var så man lärde sig. Idag finns inte riktigt den tiden.
Men dottern Nellie, 6 år, tar för sig av lantlivets goda. Hon är med vid mjölkningen och hon kan sin ladugård och vet var det finns lekmöjligheter. Här kan man kela med kalvar, mocka lite hos korna, åla sig i höet, åka med i skottkärran på foderbordet när den går tom.
– Inte många barn idag får uppleva ett familjejordbruk, med en familjesammanhållning där alla hjälps åt. Jag är väldigt glad att våra barn får uppleva det härliga livet med att ha ett litet lantbruk, säger Pernilla. Idag är människor väldigt långt ifrån var maten kommer ifrån.
– Och att växa upp som våra barn kan ge en annan syn på tillvaron , säger Martin, med ett naturligt förhållningssätt till liv och död.
