Socialdemokraterna fick en ny partiledare efter en veckas manglande i verkställande utskottet.
Kristdemokraterna fick behålla sin gamla partiledare efter flera månader av krypskytte i partiet.
Segrare eller förlorare? En omöjlig fråga att besvara. I båda fallen.

Socialdemokraternas turbulenta process var tveklöst den mest logiska. I det partiet hade man dragits med en ledare som oavbrutet ställde till det både för sig själv och för hela socialdemokratin. Till slut nådde partifolket gränsen för vad det kunde stå ut med. Fram till förra lördagen förstod majoriteten i verkställande utskottet att vad som helst skulle vara bättre än att fortsätta med Håkan Juholt. Och när sedan Juholt var borta framstod det som självklart att det skulle vara bättre med vilken partiledare som helst än ingen partiledare alls.

Denne ”vilken som helst” kom att bli Metallfackets ordförande Stefan Löfven.

Det var ett ovanligt och i vissa stycken unikt sosseledarval. Beslutet togs enbart i partistyrelsen och inte på någon kongress. Och valet föll på en riktig kroppsarbetare – för första gången i detta mer än 120-åriga arbetarparti!

Det sistnämnda borde rimligen vara ett plustecken i marginalen för Stefan Löfven som S-ledare, liksom hans omvittnat goda ledaregenskaper inom den fackliga sfären. Det faktum att han stått utanför de fraktionsstrider som härjat inom partiet borde också ge honom bättre förutsättningar än de flesta att samla ihop rörelsen.

Men det finns också minusposter som kan tynga hans resultat. För det första är Löfven en tämligen okarismatisk person med ett ansikte nästan helt utan uttryck. För det andra är hans kunskaper i politiska detaljfrågor så begränsade att partiet först måste ”utbilda” honom. För det tredje sitter han inte i riksdagen och tvingas därför låta någon annan ta hand om partiledardebatterna i kammaren. Och för det fjärde har han ingen som helst regeringserfarenhet, vilket givetvis gör det svårt för honom att hävda sig som statsministerkandidat i konkurrens med den numera mycket erfarne Fredrik Reinfeldt.

Jämfört med Socialdemokraternas smärtsamma men kanske nödvändiga partiledarturbulens förefaller Kristdemokraternas ordförandestrid som enbart självdestruktiv. Från tidig höst och fram till nu har en personkamp med allt annat än blanka vapen ägt rum mellan Göran Hägglunds och Mats Odells respektive anhängare, men när stunden var inne för stämmovotering fick Hägglund nästan 70 procent av ombudsrösterna.

Om Kristdemokraterna ska överleva som parti måste det sluta upp med att bråka inbördes, inse att Alf Svenssons bästa valresultat var en tillfällighet och att KD normalt kommer att vara ett litet parti i det höggradigt sekulariserade Sverige.