Ända sedan 1200-talet har vi i Sverige haft lekmannanämnder som kunnat delta i vår rättsskipning. Under en så lång och obruten tid har vi uppfattat det som omistligt att ge ”den allmänna rättsuppfattningen” en röst i våra domstolar.
Men så plötsligt, under några nyhetstorra mellandagar 2011, offentliggör Sveriges Television en enkät av vilken det framgår att sex av tio domare i landet vill få bort de politiskt valda nämndemännen från domstolarna. ”Fyra av tio menar till och med att dagens system kan påverka rättssäkerheten negativt.” Och så är bollrullningen i full gång.
Justititeministern Beatrice Ask, själv icke-jurist, känner uppenbarligen ett behov av att kommentera SVT-enkäten på ett ”positivt” sätt och förutskickar att dagens nämndemannasystem kan vara på väg bort. Arbetet är till på köpet redan påbörjat, visar det sig. Justitieministern har skickat ut ett brev med ett antal frågor till partier och organisationer. Frågorna handlar bland annat om rekryteringen av nämndemännen, ersättningsnivån och reglerna för hur nämndemännen kan avstängas från sina uppdrag. ”Initiativet ska leda till ett rundabordssamtal senare i år”, står det i Dagens Nyheter den 29 december, vilket i så fall måste innebära att detta samtal redan ägt rum, antingen den 30 december eller på självaste nyårsafton – alternativt att det var en felskrivning i hastigheten…
Hastigt har det i alla fall gått för såväl hög som låg, juristproffs som amatörer, politiker som politikhatare, att hissa sina pestflaggor mot det rådande systemet. Med etervågornas hastighet, kan man säga. Men vad är alternativet till det man nu vill skrota? Att överlåta allt dömande till juristkotteriet? Eller att rekrytera nämndemän på annat sätt än via de politiska partierna? I så fall, på vilket sätt?
Förvisso är det sant att de politiska partierna har färre medlemmar nu för tiden och att deras folkliga kontaktytor är smalare än tidigare. Men vilka andra rekryteringsorgan är mer legitima? Idrottsföreningarna? Frikyrkorna? Nykterhetslogerna?
Eller är det möjligen ett allmänt ansökningsförfarande man tänker sig? Domstolarna annonserar i så fall ut lediga nämndemannauppdrag och sedan väljer domarna själva ut sina favoriter. Ett sådant förfarande uppmuntrar knappast till ett självständigt tänkande bland nämndemännen. Vad man möjligen kan reflektera över när man hör fackjurister och trendängsliga opinionsbildare klaga över ”politiserade, inkompetenta och överåriga nämndemän” så är det den maktförskjutning i nämndemännens riktning som ägde rum i hov- och kammarrätter 1977 och i tingsrätter 1983.
Före dessa båda år hade nämndemännen enbart en kollektiv rösträtt. De var alltså tvungna att vara helt eniga i strid med domaren för att övertrumfa den sistnämnde. I dag har alla i rätten, nämndemännen och domarna, en röst vardera och vanliga majoritetsbeslut tas. Att en sådan ordning försätter de lagfarna i ett underläge går inte att komma ifrån.
